Antibiotikaresistens en världskris

Inget land kan ensamt bekämpa problemet. Sverige har tagit på sig ledartröjan i den internationella kampen mot antibiotikaresistens och måste fortsätta driva utvecklingen framåt.

Upptäckten av antibiotika revolutionerade sjukvården. För de allra flesta är det svårt att tänka sig en värld där infekterade sår, lunginflammationer eller andra "vanliga infektioner" åter skulle innebära en allvarlig risk. Tillgången till effektiva antibiotika är helt avgörande för att minska risken för infektioner vid kirurgiska ingrepp. Antibiotika har också varit en helt nödvändig förutsättning för andra medicinska landvinningar som cancerbehandling och vård av för tidigt födda barn. Alla dessa behandlingsområden som i dag ses som absolut självklara inom modern sjukvård är hotade av den ökande förekomsten av resistenta bakterier.

Problemet med antibiotikaresistens har många likheter med klimatkrisen. Det är ett globalt problem som drabbar såväl rika som fattiga. Användning av antibiotika leder till resistensutveckling på grund av mikroorganismers förmåga att anpassa sig till en föränderlig miljö. Därför kan antibiotika, precis som fossila bränslen, sägas vara en ändlig resurs.

Under de senaste decennierna har vi, genom grav överanvändning, missbrukat denna resurs så att den nu riskerar att försvinna. Och precis som klimathotet måste hotet från de multiresistenta bakterierna mötas både nationellt och på den globala arenan.

I dag ses en oroande utveckling i världen med generellt ökande spridning av bakteriestammar som är resistenta mot flera olika antibiotikaklasser och därmed mycket svårbehandlade - i vissa fall totalt resistenta mot antibiotika. Utvecklingen är accelererande.

Varje år dör 2 miljoner barn i fattiga länder till följd av lunginflammation och av dessa är det bara en fjärdedel som över huvud taget har tillgång till antibiotika. Gamla och billiga preparat är i många fall overksamma på grund av antibiotikaresistens.

I Sverige är situationen vad det gäller­ antibiotikaresistens ännu förhållandevis gynnsam, men vi har redan haft alltför många dödsfall på grund av antibiotikaresistens, exempelvis bland förtidigt födda barn. Förutom mänskligt lidande innebär också antibiotikaresistens en tung ekonomisk börda på samhället. Inom EU uppskattades kostnaderna för resistenta infektioner år 2009 till 1,5 miljarder Euro och i USA till 20 miljarder dollar.

Vi måste omedelbart minska onödig användning och mer effektivt förebygga infektioner samtidigt som vi måste utveckla gemensamma lösningar för att se till att nya läkemedel utvecklas. Under de senaste 30 åren har bara två nya typer av antibiotika kommit fram och mycket få, om ens några, nya antibiotika väntas komma fram de närmaste åren.

För att stimulera läkemedelsindustrin och akademiska forskargrupper att ta fram nya effektiva preparat krävs nya samarbetsmodeller där kostnader och ekonomiska risker delas. Bristen på nya effektiva preparat har flera förklaringar. Att utveckla en ny generation antibiotika är förenat med betydande vetenskapliga utmaningar. En annan viktig förklaring är att det i dag saknas ekonomiska incitament för sådan forskning.

En helt ny klass av antibiotika får helt enkelt inte - om den tas fram - marknadsföras brett, utan måste användas restriktivt och bara där verkligt behov finns. Detta för att bevara medicinens livslängd och förhindra snabb resistensutveckling. Samtidigt måste global tillgång till de mest behövande säkras.

Under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 lades grunden för ett intensifierat arbete på EU-nivå. Vid toppmötet mellan EU och USA i november 2009 bildades, på svenskt initiativ, en transatlantisk arbetsgrupp med ett 18-månadersmandat att utarbeta förslag till strategier för antibiotika­resistens inom och mellan EU och USA. Regeringen stödde också en global uppföljningskonferens i Uppsala hösten 2010 vilken anordnades av ReAct - Action on Antibiotic Resistance/Uppsala universitet. Syftet är att samla kunskap och att stimulera forskning och utveckling för nya antibiotika, bland annat genom samarbete inom och mellan läkemedelsindustrin och akademin. ReAct/Uppsala universitet samlar under året en rad relevanta aktörer i Bryssel för att driva frågan vidare på EU-nivå.

Men nya teknologier räcker ingalunda. Vi måste omedelbart minska onödig användning och mer effektivt förebygga infektioner samtidigt som vi måste utveckla gemensamma lösningar för att se till att nya läkemedel utvecklas.

Detta är ett globalt problem som kräver globala lösningar. Därför har regeringen som en av sina prioriteringar att arbeta för en starkare global samordning där WHO bör vara den självklara aktören. För att skapa ytterligare allianser i världen kring denna fråga och sprida kunskap har Sverige ingått bilaterala samarbetsavtal med såväl Indien som Kina.

Regeringen har nyligen flyttat upp den svenska ambitionsnivån ytterligare, och Sverige ses i dag som ledande i det långsiktiga arbetet mot antibiotikaresistens. Som ett led i detta har regeringen i sin patientsäkerhetssatsning inkluderat antibiotikaanvändningen som en viktig fråga. Målet är att signifikant minska den onödiga förskrivningen av antibiotika. Fler länder måste följa det svenska exemplet. Det yttersta ansvaret för att utveckla samordnade strategier för att hantera problemet ligger självklart på den politiska nivån hos såväl nationella regeringar som överstatliga organ, men såväl näringsliv som civilsamhälle måste engageras i kampen. Antibiotikaresistens är en ödesfråga och sannolikt det största enskilda hotet mot liv och hälsa som vår värld står inför i dag.

Göran Hägglund
socialminister

Otto Cars
ordförande i Strama-rådet (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning) vid Smittskyddsinstitutet och ReAct - Action on Antibiotic Resistance

Källa: Regeringen.se