Reseäventyr i Sydamerika med Galapagos som slutmål

Reseberättelse

Följ med på Curomeds nyårsresa ”Evolutionsmedicin - arvet efter Darwin”. Resan börjar i Ecuadors välbevarade huvudstad Quito, går vidare till indianmarknader i Andernas bergstrakter och avslutas på Galapagosöarna. Där ges tillfälle att studera den fortsatta forskningen kring Darwins epokgörande upptäckter om arternas uppkomst.

Medicin i Darwins fotspår

Drygt 200 år efter Charles Darwins födelse reser vi i hans fotspår. En intensiv forskningsutveckling har följt sedan hans upptäckt om arternas uppkomst. Evolutionsteorin är idag en av våra mest allomfattande vetenskapliga teorier och det finns nästan inget område inom biologin som inte kan förklaras med denna teori. Idag är dessa upptäckter mer aktuella än någonsin i och med våra nya kunskaper om hur generna kan vara avslagna och påslagna, epigenetik och telomerer. På Charles Darwin Research Station på Galapagosöarna får vi på nära håll ta del av dagens forskning.

Målet för kursen är att säkra lönsamheten och den långsiktiga tillväxten inom vårdföretag genom att skapa ett koncept som väver samman nya kunskaper om människans sjukdomspanorama och livsstil med patientomhändertagande och effektivt teamarbete utan stress.

Ecuadors mångskiftande miljöer vid ekvatorn

Ecuador är beläget vid Stilla Havskusten och består av dramatisk topografi med höga berg och tropiska regnskogar. Här möts de snöklädda Anderna och Amazonas djungler med havets palmklädda stränder. Inom några timmar kan man förflytta sig mellan de mest skiftande miljöer, som andiska indianmarknader, spanska kolonialkvarter och indianbyar i urskogens dunkel. Det lilla landet har fått sitt namn efter ekvatorn, vilken delar Ecuador i två hälfter.

Galapagosöarna – ett måste en gång i livet!

Galapagosöarna är belägna i Stilla Havet cirka 100 mil väster om Ecuadors fastland. Man tar inte emot så många turister för att spara öarna och det unika djur- och fågellivet. Öarna överträffar alla förväntningar! Har man möjlighet så måste man besöka Galapagosöarna en gång i sitt liv.

  • Fregattfågel

  • Amfibieödla

Reseberättelse från Curomeds första resa till Sydamerika 1987

Av Tore Sahlin, Curomed Utbildning

Året var 1987. Vi ordnade en resa i samband med FDI i Buenos Aires, Argentina. Vi hade stor konkurrens från Tandläkarförbundets resa men tack vare att vi hade lyckats engagera en skicklig reseledare fick våra deltagare vara med om en välorganiserad resa med upplevelser för livet.

PG Ling var stor, nära en och nittio lång, och kunde spela burdus och bossig, och hade 15 års erfarenhet av Sydamerika, bland annat av att ha bott i Bogota i många år. Han hade myntat Lings Tio Budord, där första budet löd: Om man vill ha det som hemma på en resa skall man stanna hemma.

PG hade med stor auktoritet förklarat att vi måste boka det tidiga morgonflyget från Lima till Cusco, för annars gjorde termiken när luften värmdes upp vid den korta landningsbanan på 4.000 m höjd, att luften kunde bli för tunn så att planet inte kunde landa. Vår stora grupp fyllde det lilla planet.

 

Maccu Piccu

Cusco var på slutet av 1980-talet inte så säkert och det skedde en hel del rån. PG tillhöll oss allvarligt att inte gå ut ensamma utan vara minst fem personer i grupp.

Maccu Piccu är byggd på en 500 m hög bergsrygg som på tre sidor stupar 350 m ner i djupet. Staden byggdes av inkaindianer omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Ett världsarv som är väl värt ett besök.

Maccu Piccu

Efter några dagar i Cusco var det så dags för tågresan till Puno och Sydamerikas största sjö, Titicacasjön. Tågen, dragna av ånglok, går sakta på den smalspåriga järnvägen i de tidvis rätt branta uppförsbackarna. Känt var att de titt som tätt överfölls av banditer som passade på att råna mera välbeställda västerlänningar som var med på resan. PG kände till allt detta så han sade: Vi skall boka det tidigaste morgontåget eftersom banditerna inte är uppe så tidigt på morgonen. Det förstod vi väl, det vet ju alla hur tjuvar är. Inte speciellt morgonpigga. Vi kom till tåget klockan sex på morgonen och det visade sig att PG hade hyrt en separat vagn för vår grupp och även en separat bagagevagn. Jag beordrades att kontrollera lastningen av bagagevagnen, betala bärarna och sedan låsa den med kraftiga, medhavda hänglås vars nycklar jag stoppade i min ficka. Det skulle inte bli så lätt att ta vårt bagage!

Under tiden tog gruppen vår privata lyxvagn i besittning under PG:s befäl. För säkerhets skull lät PG en Colt som han hade i byxlinningen sticka fram lite när kavajen fladdrade till. Det finns ögon och öron överallt, hade PG tidigare sagt till mig, lite i förtroende. Dörrarna till vår vagn låstes och det lilla tåget med några ytterligare vagnar fullastade med quechaindianer på hårda träbänkar i tredje klass, satte sig sakta i rörelse.

Tåg från Cusco till Puno vid Titicacasjön.

Konduktören, eldaren och tågföraren hade alla fått sig sina små dusörer av den gode PG, allt för vår säkerhets skull. De hade också observerat Colten som skymtade fram. Han dolde den dock väl för annan uniformerad personal, typ gendarmer. Allt var lugnt och gemytligt och så förblev det till ankomsten till Puno som var ändstation.

Vår lokala guide Margaurita underhöll oss under resan med intressanta berättelser om de lokala quechaindianernas liv, till exempel att tandkaries blev ett allt större problem med industrisockrets inträde. Och att indianerna alla sov fullt påklädda, tillsammans i en gigantisk säng gjord av soltorkad lera i sina små hus, också de byggda av soltorkad lera. Det är kallt på 4.000 m höjd på nätterna. Nästa gång, några år senare i Puno, besökte vi en indianbonde och såg detta själva. Man undrar hur de ordnar återväxten. Svärmor brukar dock bo i ett eget litet lerhus.

Vi besökte indianerna på vassöarna på Titicacasjön innan vi fortsatte till vår kurs som hölls på en båt på själva sjön. Vi skulle nu över till bolivianskt område och vi hade hört om denna passövergång som kunde ta hur lång tid som helst då tullmännen ville ha ett litet tillägg till sin magra inkomst. Man förstår dem. Jag sade till PG: ”Hur löser vi detta?”. ”Så här gör vi” sade PG: ”Jag samlar ihop alla passen och lägger en hundradollarssedel i det första. Det kommer att gå som smort”. Och det gick som smort, vi satt kvar i bussen, PG gick ut med högen av pass och fortare än kvickt var han tillbaka och vi fortsatte till båten.

Tidigare under 1987 hade Bolivia som första land i världen jämställt naturmedicin med allopatisk, dvs vanlig medicin. Margaurita hade lyckats engagera en boliviansk forskare, en läkare och en naturläkare, dvs en schaman. Kursen blev otroligt intressant, framför allt på grund av schamanens stora erfarenhet och klokskap. Han berättade att han ärvt yrket av sin far, att han därefter under 15 år vandrat i Sydamerika och besökt alla stora, kända schamaner. Han var mycket ödmjuk och samarbetade med den vanliga vården.

Det var bara det att till de avlägsna indianbyarna kom inga västerländska doktorer. Schamanen hade alltid marsvin med sig. De anses vara en delikatess, rätt tillagade, och så är de extremt känsliga för TBC-smitta. Misstänkte han TBC så fick patienten ett marsvin att ha innanför skjortan (om patienten var TBC-smittad blev även marsvinet smittat och diagnosen var klar). Men första veckan när han kom till en by tog han inte emot patienter. Han gick omkring och observerade. När så Juan kom och klagade på magsmärtor, visste han att Juan var lite svagt begåvad och inte hade något jobb. Då tog han ett snack med byäldste, har ni något enkelt jobb ingen vill göra? Något som Juan kan göra? Bära posten till nästa by sade de. Denna uppgift alternerade mellan de vuxna männen. Juan tog över och plötsligt var han ”The Postman” och hade en viktig uppgift. I sanning en klok man. Värken i magen försvann efter några veckor.

Att vistas på 4.000 m höjd är rätt jobbigt och vi såg nu fram emot att komma till Buenos Aires. PG åkte i förväg dit och vi skulle byta plan i någon liten håla på vägen. Det visade sig vara kaos på flygplatsen och alldeles för många resenärer för de plan som skulle ta dem vidare. Detta var före datorernas tid och plötsligt får jag klart för mig att man måste få ett rött klistermärke om man skulle komma iväg i första omgången. Våra resenärer var spridda i havet av människor, nu gällde det att snabbt få tag i alla och samla ihop boardingkorten och få det röda märket. Gult märke innebar en oviss väntan på senare plan. Förbaskade PG, varför åkte han i förväg? Varken Karin eller jag kunde någon spanska och Margaurita hade lämnat oss i Bolivia. Vi sprang runt och trängdes och lyckades till slut få ihop alla boardingkorten och få våra röda klisterlappar. Det var en pärs, men vi kom iväg med flyget och landade i Buenos Aires.

PG var mycket stolt över sin kavaj där han sytt in blixtlås på sina innerfickor. På den tiden betalade man kontant nästan överallt, direkt till leverantörerna av olika resetjänster. När vi så vandrar runt på Buenos Aires berömda begravningsplats nästa dag så ser jag PG utan kavaj. ”Var är kavajen?” frågade jag PG oroligt. ”Visst fanken, den är kvar i bussen” blev svaret. Med 150.000 kr i US-dollar i de säkra innerfickorna… Det var enda gången jag såg den store och lite kraftige PG Ling springa.

Dagarna i Buenos Aires gick fort och nu åkte några hem, medan andra hade tillkommit och skulle vara med på resans slutliga höjdpunkt, Galapagosöarna. Det var fortfarande 1987 och det var första gången vi skulle komma dit. Man tog inte emot så många turister där, och gör fortfarande inte det, för att spara på öarna och det unika djur- och fågellivet. Vi hade fastnat för tre små båtar, en som tog 16 passagerare och två som tog åtta passagerare var. Öarna var helt fantastiska, djur- och fågellivet också.

Vad vi inte hade räknat med var att små båtar är känsliga för havets rörelser. Och havets rörelser kan vara stora i vattnen runt öarna. Karin och jag var ordentligt sjösjuka och kände att vi ville spendera nätterna på däck i den ljumma brisen istället för i de trånga kojerna. Detta till trots så föddes en livslång kärlek till dessa öar och deras invånare som har medfört att vi ordnat flera resor hit under årens lopp och nästa nyår är det dags igen! Denna gång reser vi med ett stort kryssningsfartyg. Följ med oss på en magisk nyårsresa i slutet av december 2018.

 

Med vänlig hälsning
Tore Sahlin
Curomed utbildning AB

 

Läs om nästa nyårsresa 27 december 2018 – 9 januari 2019 på www.curomed.se