Skogsmulles nya kläder

Vardagsberättelse

Jobbet i vården rymmer det mesta och ibland kanske man själv vill rymma. Alla möten med olika människoöden. Vi människor är lika men ändå så olika. Det som i stunden kan vara ganska besvärligt blir ofta dråpligt med lite distans.

Per Häger

Jag har arbetat som tandläkare i Värmland, Tromsö, Järvsö och sedan Värmland igen. I Järvsö hade jag två sysselsättningar av stor dignitet. Jag var Skogsmulle och – som ”bisyssla” – klinikchef på folktandvården. En speciell episod knöt ihop dessa ansvarsfulla arbeten: Avslutningen på Mulleskolan.

Per Häger

Barnen hade byggt en koja åt Mulle (bara av redan fallna kvistar förstås). För att positionera mig i tid fick jag släpa mig upp tidigt på söndagsmorgonen och ta på Mulledräkten utan att väcka mina barn Hanna och Josefine. De var med i Mulleskolan. Jag begav mig ut i den regnvåta Skästraskogen norr om Järvsö. Efter en stunds letande fann jag kojan och la mig tillrätta för att låtsas sova när barnen kom. Trött av ansträngningen nickade jag till på riktigt och väcktes av barnaröster. ”Hoppas Mulle gillar kojan” hörde jag. ”klart han gör” kvittrade en annan. ”Det är ju vi som gjort den”. ”Tänk om en björn redan ätit upp honom. Då är det bara skelettet kvar”, kom det från en tredje röst. Det var min dotter Josefines. Sexton barnaögon stirrade in i kojan på Mulle som huttrade yrvaken och nerfrusen. Jag fick dock ur mig:
– Det här är den bästa koja jag någonsin sett. Här vill jag bo, om jag får för er förstås.
För barnen var det ingen tvekan.
– Hurra! Mulle vill bo i vår koja. Klart att du får!

Till dagen efter och vardagen på folktandvården. Tandsköterska Ulla kallar på min uppmärksamhet.

– Jag har en femåring i behandlingsstolen. Han har ett kariesangrepp. Och du; mamman är stressad. Hon tycker inte det här med tandläkare är någon höjdare.

Jag känner igen två pojkar från Mulleskolan. Lillebror i behandlingsstolen och storebror bredvid. En nervös mamma på besöksstolen. Jag inspekterar och konstaterar att en mjölktand behöver åtgärdas.

– Oj, måste man borra? utbrister mamman. Hennes oro sprider sig med ljusets hastighet till pojken och det kommer några tårar. Jag förklarar för mamman att tanden behöver lagas.

– Sätt upp en tid för invänjning, säger jag, med en förnimmelse av att någon stirrar på mig. Jag vänder mig om och ser att storebror synar mig. Både utseende och röst. Jag är bekant, inser jag, men han kan inte placera mig riktigt. Utstyrseln och miljön avviker ju betydligt från vårt förra möte.

Jag lämnar rummet. Efter några steg hör jag knirret av att dörren skjuts upp. Jag vänder mig om och ser huvudet från storebror kika åt mitt håll. Vissheten i hans ögon gör det uppenbart. Jag är avslöjad. Huvudet försvinner blixtsnabbt in i rummet. Jag smyger tillbaka och ställer mig utanför rummet. Jag hör storebrors nu trygga röst:

– Du behöver inte và någè rädd alls, lillebror. Det är mulle som är tandläkaren!

 

Källa: Intryck; personaltidning för landstinget i Värmland