Suzie kunde konsten att motivera patienterna att sköta sina tänder

Att fånga en patients uppmärksamhet när man lär ut munhygien är inte alltid så lätt. Somliga tycker det är pinsamt, andra att det är något onödigt som dessutom kostar pengar. Mrs Suzie Redding och hennes kollega var sällsynt framgångsrika i ämnet. De hade hjärta för det de arbetade med, hade egna erfarenheter i bagaget och dessutom en hel del tricks.

Mrs Suzie Redding var en medelålders kvinna utan någon som helst anknytning till tandvården förutom att hon då och då var patient på någon mottagning.
Hon hade en partialprotes i överkäken och en i underkäken som ersättning för saknade tänder i alla fyra kvadranternas sidopartier.

En dag kände hon att det var dags för ett tandläkarbesök och hon bestämde sig för att uppsöka en ny vårdgivare. Hon valde Dr Omer K. Reed DDS, ”En profylaxinriktad privatpraktiker i Phoenix Arizona”. Så presenterades han av Praktikertjänst på efterutbildningsdagarna i Loma Linda USA efter FDI i Toronto Kanada 1967. Sedan den dagen har Dr Reed varit min mentor och vän. Så sent som igår kom det femton mail från honom. Idag är han 86 år och fortfarande verksam som föreläsare.

Alltnog, Dr Reed fann att Suzie hade grav parodontit, att hon vantrivdes med sina partialproteser och hade mardrömmar om att förlora sina kvarvarande egna tänder. För övrigt en inte helt ovanlig dröm.

Efter att ha genomgått en fullständig parodontalbehandling hos någon av mottagningens tandhygienister, klarat av att sköta sin hemvård under en expektansperiod på ett halvår och blivit frisk från sin parodontit, utfördes fyra broar i sidopartierna. Suzie kunde kasta partialproteserna! Hon blev så lycklig över behandlingsresultatet att hon bestämde sig för att viga sitt liv åt att lära andra människor värdet av god munhygien. Dessutom fann hon sina egna kreativa vägar att göra det på. Dr Reed anställde henne genast.

I kliniken byggde man en kub med 2,4 meters sida. Kuben delades in i fyra instruktionsrum om 1,2 x 1,2 meters golvyta. För att inte personen i ett så litet utrymme skulle drabbas av cellskräck kläddes väggarna med speglar från golv till tak. Inredningen bestod av ett litet tvättställ infällt i en bänkskiva.

Spegeln framför handfatet var av en sådan typ att det på ett ställe gick att se genom den, utifrån och in men inte tvärtom, och i den ”öppningen” var en videokamera placerad. Bilden från kameran kunde visas upp i en föreläsningslokal. Där har jag tillbringat väl över fyrtio timmar och studerat Suzies och hennes kollegas sätt att utföra sitt arbete och hur de kunnat anpassa sin framställning efter vilken typ av människa de just arbetade med.

Systemet med de fyra kuberna, rummen, har flera goda egenskaper. Dels kunde Suzie hjälpa fyra patienter samtidigt (bra för intäkterna) och detta på en mycket liten yta. Patienterna var avskärmade från omgivningen och kunde inte distraheras av den övriga aktiviteten på kliniken. De satt för sig själva och med sig själva förutom den stund då de blev instruerade.

Vid ett tillfälle instruerade Suzie en mycket förmögen korvfabrikör i trettiofemårsåldern i tandborstning. Han anlände i en mossgrön Rolls Royce från trettiotalet. Patienten var iklädd en flott kostym och hans stråvecksskjorta kostade säkert mer än min flygbiljett till Phoenix hade kostat!
Jag hade förmånen att på skärmen i föreläsningsrummet iaktta skådespelet.
Patienten var helt störd av att en då drygt medelålders dam skulle lära honom att borsta tänderna. Hans blick vandrade runt i det lilla rummet, överallt utan att fästa blicken på Suzie. Det var tydligt att det bara handlade om ytterligare några enstaka minuter innan han skulle resa sig och lämna mottagningen för att aldrig mer komma tillbaka.

I detta läge tar Suzie fram en Diaplacktablett och ”tappar” den medvetet på stråvecksskjortan! Gissa om hon genast fick ögonkontakt! Hon utnyttjade det skapade ögonblicket, bad om ursäkt och erbjöd sig självfallet att ersätta patienten för det inträffade. Hon gjorde det på ett sätt så att patienten svarade ”det ordnar sig med det”. Det gav anledning till att tala om var skjortan var inköpt, hur fin den var och sedan var isen mellan vårdgivare och patient bruten.

Suzie tog initiativ till att fortsätta utbildningen av patienten. Nu hade de hela tiden ögonkontakt och korvfabrikören lyssnade uppmärksamt.

När jag tänker tillbaka på tiden jag hade förmånen att få tillbringa med Dr Reed och hans team, minns jag med glädje och ett leende på läpparna hur man på kliniken arbetade för att lyckas med sitt profylaxarbete och de lyckades verkligen.

I några kommande krönikor kommer jag att belysa hur de tänkte, psykologin bakom och en del ”tips och trix” för att nå fram med budskapet till patienten.

Hem och instruera och motivera patienterna mera. Det är där patienternas hälsa står att finna. Nu talar vi om Frisktandvård!

 

Er tillgivne

Gordon M
gordon.meland@gmail.com
Tel 070 21 31 201
Hemsida: www.gordonm.se

 

PS. Idag arbetar jag företrädesvis som mentor bl.a. via Skype med täta uppföljningar. Ett kostnadseffektivt sätt. Titta in på hemsidan, kanske är det något för dig. DS.

Senaste inläggen