Att slå den som är mindre och sparka på den som ligger

Patienten ligger. Huvudet bakåt. Munnen öppen. Han ska få en compositefyllning, ett do på 15. 

-Vad gör jag nu?

-Du etsar.

-Varför?

-För att fyllningen ska kunna fästa.

-Får ni inte lära er nåt på tandsköterskeutbilningen?! Emaljen består av…? Ja?! Vad består den av?!

-Eeh prismor av hydroxylapatit…?

-Varför sa du inte det meddetsamma?! Och etsen? Vad gör då etsen?! Vad gör etsen med hydroxylapatiten?!! Rösten spricker i falsett.

Patientens ögon följer som man följer bollen i en hetsig tennismatch. Studenten assisterar ensam, ingen ordinarie tandsköterska i behandlingsrummet. Tandläkaren håller förhör. Frågorna haglar. Bonding?! Hur fungerar bonding?! På MOLEKYLÄR nivå! Inget populärvetenskapligt krafs!

Hon står kvar och försöker svara. Hon säger nåt om att bonding fungerar som ett klister mellan tand och fyllning. Hon tänker på hur det låter i patientens öron. Hon vill inte skrämma honom samtidigt som hon försöker svara för att tandläkaren ska bli nöjd.

-Klister?! Ropar tandläkaren och är nu ännu mer upprörd över tandsköterskestudentens låga nivå. Han harklar sig och ber henne läsa på bättre till nästa patient. Tystnaden i rummet. Luften går att skära med kniv. Allt som hörs är tandläkarens teatraliska andetag under munskyddet.

Patientens ögon ger henne tröst och kraft att stanna kvar behandlingen ut.

Receptionisten som avvisar patienten med utländskt namn. Nej tyvärr vi har inga tider. Inte denna veckan, denna månaden eller hela nästa år, säger hon med blicken på luckorna i tidboken på dataskärmen. Efter telefonsamtalet säger hon att de patienterna är så jobbiga för de har så mycket karies. De får gå nånannanstans.

Tandläkaren som skriker och slår i möbler för att förstärka sitt budskap gentemot patienter som inte lyder. Som under tre veckors tid bara är lugn mot en enda patient. Han är sån, säger hans ordinarie sköterska fnissande. Inget att göra åt – han går i pension om några år.

Trakasserier från en vardag i den svenska tandvården 2017. Allt är anmälningsbart, inget anmäls. En härskarkultur som jag får ta del av genom mitt arbete. Som skrämmer mig. Som får mig att skriva.

Du som läst så här långt är antagligen inte en härskare. Hur kommer vi åt dem?

Hur orkar vi säga ifrån? Att varje gång reagera. Så här vill jag inte ha det. Så här vill vi inte jobba. Insikten om att varje person är organisationens ansikte utåt.

Vi kör en Kierkegaard här nu:

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kierkegaard

Karin Sjögren
Odont dr, leg tdl, affärskommunikatör, lärare i MI, medlem av MINT

Senaste inläggen