Anhörig till en anhörig till en anhörig – om att höra an

En av mina pojkar har läkartid. Det har tagits blodprover vid två olika tillfällen, vi har fått en kallelse till läkarbesök.
Jag är orolig.

Jag hönsar mig – köper extra gott, hämtar disk vid datorn, pysslar i hans rum – jaha – var det nåt mer du ville? Nä jag skulle bara kolla lite. Vi ses sen… Vänligt, men ganska avvisande till mammas sällskap.

Natten innan vårdcentralen. Jag sover oroligt. Drömmer att vi klarar oss, han och jag. Vi tar oss igenom märkliga hinder och får presenter. I min dröm. Sonen berättar om en dröm han haft samma natt. Han klarar sig också över konstiga hinder. Båtar och skolor i klassisk drömröra. Vi pratar om drömmarna på väg till vårdcentralen som ligger ett par gator bort. Promenadavstånd. Det känns skönt att ha nåt att prata om.

Vi checkar in. Sätter oss i det tomma väntrummet. Det gungar, jag är yr. Min egen sjukdomshistoria har inte svalnat än. Jag har suttit ganska många gånger och fått en del obehagliga och en del bra besked. Min hud är tunn som silke, jag har inget försvar mot vad en läkare kan tänkas säga till sonen, till mig. Jag är rädd för att bryta ihop.

Läkaren i vita byxor och äppelgrön tenniströja. Hej, hej – hälsar i hand på oss bägge. Vi sätter oss i behandlingsrummet.

Allt är bra. Allt är ok. Alla prover är bra. Allt är ok. Han ska ha en skena på ena handleden i fyra månader. Fantastiskt. Om det räcker, annars blir det remiss till ortopedkirurgen. Underbart. Tack. Tack för att det är bra. Tack för att allt är ok.

Sonen hugger sin skolväska och skyndar mot skolan. Jag tar en lång skogspromenad. Jag är sannerligen ingen bra anhörig, tänker jag. Jag skulle behöva en anhörig som tog hand om mig när jag är anhörig. Och sen en till på det. Alla anhöriga skulle ha en till. Som hör an.

Efter ett tag på promenaden lugnar jag mig.

Skogen är min bästa terapeut. Träden – så gamla, så kloka, så tysta. De har sett mycket och de står kvar. De har hört allt och de fortsätter att stå där. Rotade och jordade för många många år till. Träden hör an. De är mina anhöriga. Utan att ge råd och förnumstigheter. Raka kraftiga står de orubbliga. Min vandring går längs ett par sjöar. Luften vid sjöarna är god att andas. Sjöluft är balsam för själen. Naturen läker mig.

Sjukvårdsmiljöer är onaturliga. De kommunicerar rationalitet och sterilitet med sina långa korridorer. Luften är tät av desinfektionsmedel och stresshormoner från rädda patienter och jäktad personal.

Tänk om sjukhusen fick ha rum med stora öppna spisar, mjuka fåtöljer och tjocka mattor dit man kunde gå för att vila lite. Ta en paus från oron. Där skulle finnas en uppsättning lugna, kloka, lyssnande människor. Såna som träd. Trygga, kloka, jordade. Som inte räds oss människor i vår litenhet. I vår rädsla. När vi darrar av skräck. Människor som bjuder på en kopp varmt tea och några goda skorpor. Som kan höra oss an.

Karin Sjögren
Odont dr, leg tdl, affärskommunikatör, tränare i MI

Senaste inläggen