Joo det är en sak jag funderat på…

Han tittar rakt förbi mig. In i väggen framför sig. Jag har legat här och tänkt under tiden som du opererade ut tanden…

Han är i 60-års-åldern. Lång, stilig man som driver ett skogsbruk till vardags. Manchesterbyxor, lammullströja. Han har just blivit av med en längsfrakturerad 37:a.

Jag rullar bakåt på min sadelstol. Tyst. Väntar. Glasögonen är av, lättnaden över att den gamla spräckta 37:an ligger på brickan med sina apici intakta känns i kroppen. Förnöjsamheten glider över till något annat. Vad vill han säga? Vad har han funderat över undertiden som vi arbetat med tandutdragningen? Vad har vi gjort? Jag sitter tyst. Väntar.

Jo, han skruvar på sig. Blicken fast framåt. Ja, du vet när jag var liten… det var så spännande att gå till tandläkaren. Man var ju rädd, och så… han ger mig en hastig blick, sen ser han framåt igen. Ja… och sen nu… men då, man hade ju tandkort då… en kartongbit som de skrev saker på…

Ja… jag andas… sitter kvar, känner att det är nog ingen kritik som ska komma ändå…? Tyst, väntar.

Ja, och om man var duktig, säger han och stryker sig över sin bedövade kind… ja, då fick man guldstjärna…

Ja, så var det ju… jag svarar… guldstjärna är högsta betyg…

Ja, så nu undrar jag om du kan ta min kalender där på pallen vid min telefon och sätta en guldstjärna på dagens datum? Det står ”tandläkaren” där, idag.

Han får sin guldstjärna, jag ritar den med en gul penna i papperskalendern på rätt dag – han sitter nöjd med kalendern i knät. Nu, säger han, nu vet du vad jag funderade på. Han är nöjd. Jag känner mig nöjd – en guldstjärna är ändå en guldstjärna.

Karin

Karin Sjögren

Leg tandläkare, Odont dr, affärskommunikatör

Senaste inläggen