Love me or Fuck off

Lyckan kommer, lyckan går. Den är aldrig gjord.

Cancern tog min mamma tidigt, jag hann precis flytta hemifrån så dog hon. Det var 1980-tal, vi var en stor familj, men hon var den enda jag egentligen behövde och stod nära. Kändes det som. Då. Utan henne och tungt lastad av sargad tillit for jag ut på stormigt hav. Mitt liv utspelade sig i en bräcklig farkost bland skummande vågor.

Överlevnadsinstinkten höll mig över ytan. Min känsla av att det kan ändå inte bli värre.

För mig så mojnade vinden och jag kunde med hjälp av livräddande medmänniskor och små egna simtag ta mig in till stranden. Mark Lewengood säger att en del är så upptagna med att drunkna så de ser inte stranden. Det var jag. Jag räddades genom en skilsmässa ur ett destruktivt äktenskap som hölls ihop av ren duktighet, rädsla att förlora ansiktet och skräck inför att bli övergiven. Den intakta fasaden dolde en misär, fast vi lurade nog mest oss själva bakom den där ytan i många år.

Jag tänker på rädda människor som vågar, trots all oro. Lyssnar på, läser och älskar nog konstnären Lars Lerin. Han som var räddast i början av livet är snart den modigaste av oss.

Lars berättar om att det här med att åldras ingår i livet. Att vara tacksam över att fortfarande vara med. Att acceptera att man ser annorlunda ut från år till år. Utan kamouflage och rustningar. Utan att hålla svårigheter hemliga för att ytan ska vara fläckfri. Man mår inte bra av att stänga saker inne, säger Lars.

Lars Lerin, foto Sveriges Radio

Vi har lätt för att göra det svårt för oss, vi människor. Och man kan inte vara lycklig på alla sätt samtidigt, men man kan ha det rätt trevligt ändå, fortsätter Lars Lerin. Han säger om dem som talar illa om honom att sålänge de pratar om honom bakom hans rygg så är det ointressant för honom. Han vet sitt eget värde. Han vet sina egna brister. Love me or Fuck off, säger han. Lars Lerin. Tränar på det.

Karin

www.karinsjogren.se

Senaste inläggen