Mission impossible

Jag ska försöka beskriva en person. Problemet är att mina ord stångas och fastnar i tårar över kinderna. Saknaden över någon jag knappt kände. Han som räddade mig från att bli blind är död.

Hur är det med Tommy?! Mina fötter vippar på den höga undersökningsstolen hos ögonsköterskan. Min årliga kontroll. Glädjen över att än en gång få besked att min syn är 100% är stor. Ett-hundra-procent – det är så bra det kan bli.
Ögonsköterskan hejdar sig bakom sitt corona-visir… men, hon tvekar, visste du inte…? Han är ju död… eller, nej, han har gått bort… eller, nej vad säger man…? Hennes ansikte är plötsligt helt stilla. Allvaret. Tommy är död. Ingen visste hur sjuk han var. Han dog i våras.

Tårarna blandas i leendet som fastnar… Tommy? Död? Han som räddade mig. Jag var nästan blind. Ingen på ögonkliniken på Mölndals sjukhus visste om min syn gick att rädda. Tommy visste. Han engagerade sig. Jag minns hans telefonsamtal nu. Jag vet exakt var jag stod, rummet, miljön, personerna – Hej det är Tommy – jag funderar på en sak – och så undrade han om jag kunde komma in i morgon så han fick kolla en grej.
De unga ögonkirurgerna lyssnade på honom. Han visade, de pratade ivrigt och sen – vände han sig till mig – patienten – och du?! Vad säger du om detta?!

Han var tunn, ljus, spikrak frisyr – långt vitt, flygigt hår, starka glasögon – han doftade hushållsost, eller, nej, han doftade som plasten runt hushållsosten när man öppnat den. Jag tänkte nån gång att han såg ut som ett skogsrå. Ett slags andeväsen.

Han ville höra min version av saken. När jag berättade hur synen såg ut inifrån mig så fascinerades han. Å du är så kul – sa han. Jag kände mig viktig, Tommy tog mig på allvar. Han sa till kirurgerna vad de skulle göra med mina ögon. Tommy ringde mig efter varje operation. Mediciner sattes in eller ut. Hans engagemang var äkta och styrt av en medmänsklig nyfikenhet och hjälpsamhet kombinerat av en livslång erfarenhet av komplicerad ögonsjukvård.

Jag hittar flera dödsannonser för honom på nätet. Den som personalen skrivit berör mig mycket. En dödsannons över en älskad kollega och vän. Vi patienter nämns först, sen kommer studenterna, sen personalen.

Nu är jag säker på att denna fantastiska människa och ögonläkare sitter i sin himmel och ler åt mitt försök att än en gång försöka beskriva hur jag ser på det som hänt.

Tack fina Tommy på Bakre segmentet i Mölndal och tack alla ni andra som arbetar där. Vilken tur att just jag fick komma till just er.

Mitt mission impossible är avslutat för denna gång.

PS Jag har skrivit om min ögonhändelse här:

Karin Sjögren
Odont dr, leg tdl, affärskommunikatör, MI-tränare
www.karinsjogren.se
0706-820082

Senaste inläggen