Syns tårar på röntgen?

I en spegel kan jag ana kontrollrummet där Nimo, som han egentligen heter, sitter. Han är mjuk. Han har en speciell kolsvart, blank frisyr. Mustaschen är upprullad i kringlor, en tofs på huvet. Nåt avancerat – en kille som tar tid att göra sig iordning på morgnarna – tänker jag. Jag har en bad hair day. Håret är elektriskt och spretar åt alla håll, det fastnar i masken som skruvas fast över mitt ansikte. Han skruvar loss och fäster igen, vi småskrattar ihop. Huvudet är fjättrat av fästanordningar. Min hjärna ska magnetröntgas. Jag går en gång om året för säkerhets skull – allt är bra, det är bara för säkerhets skull vi kollar. Lugn och fin. Lugn och fin. Djupa mekaniska andetag.

Jag skulle vara där 10:30. Kroppen hittade på massa annat, jag fick superstressa till slut. Rusa gatlopp till bussen och de sista 200 meterna i taxi – hjärnan i baklås av stress. Jag kom i tid. Mjölksyra i hela kroppen, blodsmak i munnen. Rädd, riktigt rädd. Jag skulle få stesolid. Eftersom det var så gränslöst obehagligt sist. En kall kvinna. Svår brytning – svår att förstå. Kall. Iskall. Hon sa: Så! Nu så! Jag fick kontrastvätska inkörd i en ven. Hon ryckte slangen, blodet sprutade – så! Det var inte bra! Blod överallt. Förlåt sa jag. Så! Så! Jag mådde dåligt länge efteråt. Nu är det dags igen. Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Nimo, Nemo du vet hitta Nemo, svarar han på frågan vad han heter. Är det du som ska göra undersökningen? frågar jag lite från sidan när vi går in i rummet där den gigantiska magnetkameran finns. Hans blick fladdrar till, lite osäker – som att han är rädd för att jag ska vilja byta bort honom. Ja, det är det säger han, om det är ok…? Ja, det är ok, det är väldigt bra att det är du, säger jag. Jag berättar att det var läskigt sist. Att jag är skärrad, att jag gruvat mig länge för detta. Han är så mjuk. Han speglar och berömmer det jag säger – vad bra att du säger det. Och lite senare – vad duktig du är som vet vilket kärl jag ska sätta nålen i… Tack för att du hjälper mig… Nimo skapar relation. På två sekunder. Nej, fortare. Han är mjuk, hans ögon lyser, han ser mig, han ger mig av sin tid här på jorden. Det är vi nu. Några minuter, en halvtimma. Han är helt och absolut närvarande. Det är vi. Här. Nu.

Du, jag behöver nog ingen stesolid – om du kan vara min stesolid, säger jag till Nimo. Han säger att det är det finaste han hört. Ögonen lyser. Jag blir varm. Nimo är bättre än stesolid.

När jag ligger inne i magnetkamerans mitt börjar tårarna rinna – jag får inte, kan inte röra huvudet eftersom det är fjättrat. Magnetkameran dundrar runt mig. Vilket ljud! Som ett åskväder. Tårarna rinner fritt. Kall-varmt. Syns det på röntgen att man gråter? Nu är det bara nio minuter kvar, nio, Karin, är du ok? Säger han i högtalaren. Jag gör tummen upp. Bra, tack svarar han. Oron inför besöket, stressen och rädslan som kom av sig i det genuint mänskliga, kärleksfulla och professionella – alla starka känslor samtidigt utlöser gråten. En fridfull gråt, som att komma hem efter en lång längtan. Jag njuter nästan lite därinne i helvetesmaskinen. Njuter av att känna mig helt trygg och full av tillit. Är du kvar därinne? Hans sista fråga innan det är dags att rulla ut är crazy. Jo du, jag går ingenstans, svarar jag. 24 minuter fastskruvad går ändå ganska fort.

Jag funderar över om jag borde ha klagat på den förra röntgensköterskans bryska arbetssätt. Det verkar ju bero en hel del på bemötandet, detta med hur man mår och hur det går. Men nej, jag anmälde inte, jag lämnade bara – som vi konflikträdda gör. Jag tog paniken, skuldkänslan och det orättfärdiga lidandet med mig. Känslor som fick ligga och pyra och växa till sig. Lite till, bara lite till så hade jag inte vågat gå. Blivit ännu en som uteblir. Det övergrepp som jag då blev utsatt för kräver en ordentlig begravning och ett sorgearbete. Annars pyr det och växer. Antar monstruösa former av panikångest och själslig ohälsa. Nu är det gjort. Jag har gått vidare. Nimo hjälper mig vidare med sin gränslösa vänlighet, omsorg och närvaro.

Jag tackar Nimo – får jag ge dig en kram…? – ja det fick jag. Vilket möte. Vilket fantastiskt möte. Tänker att man klarar väldigt obehagliga saker om man är trygg, när man känner tillit. Tänker att det är en tunn gräns mellan himmel och helvete. Tänker – vilken tur att han hittade mig, Nimo. Och, nej tårar syns inte på röntgen.