Herregud mitt barn har karies!
Dottern ligger på badrumsgolvet med huvudet i mitt knä. Jag vrider hennes huvud hit och dit medan jag vinklar munspegeln för att kunna se bättre. Där. Ja, DÄR! En sabla brun fläck som definitivt inte går att borsta bort. Ångestormen genom kroppen, har tandsköterskans dotter karies?!
Pratet om skomakarens son (som givetvis alltid gick i trasiga skor) känns långt bort. Här borstas det minsann frenetiskt med fluortandkräm, lördagsgodis kan de få när de flyttat hemifrån och gud nåde den som vill småäta mellan målen. (För det får bara mamma göra.)
För en vecka sedan var den där bruna, stora fläcken bara en liten prick som jag funderade över. Eller var det två veckor sedan? Tre? Nej det måste varit två dagar sedan, herregud så fort den angriper den arma mjölktanden!
På jobbet är Karius och Baktus som kanske härjar i dotterns mun det enda jag kan tänka på, och prata om. Jag får komma med dottern på klämdagen när vår fina lilla Folktandvårdsklinik har jour. Listar om båda barnen till vår klinik i ett flygande fläng, för det känns tryggt här där både lokal och människor börjar anta en hemmakänsla för mig. Dialogen med behandlarna som ska träffa mina barn är god och tankarna kring barntandvård och bemötande möter mig i min egen uppfattning och tro om vad som är rätt och rimligt.
På vår lediga dag åker jag och mina två barn till min arbetsplats. Barnen, snart 6 och 3,5 år, ser det som ett spännande studiebesök. Äldsta dottern, hon med den fasliga fläcken på tanden, tycker ju faktiskt om att gå till tandläkaren. Det är bara fyra kollegor på plats denna klämdag och barnen blir visade runt. ”Här sitter mamma. Vill du prova stolen? Här äter vi lunch, vill ni ha varm choklad?” Bästa rundturen!
Tandsköterskan tar av sin tid i receptionen för en röntgenbild på dotterns mjölktand. Vi väntar på tandläkaren och får jordgubbar till den varma chokladen. Lite blyga barn, mycket gulliga kollegor som strör små guldkorn över denna dag.
Tandläkaren studerar röntgenbild och tand. Mineraliseringsstörning lyder diagnosen, inte karies! Men tanden har gått sönder lite och det finns risk att bakterier kommer ner och fastnar. Då blir det troll i tanden, så den ska lagas ändå. Tandläkaren gör en snabb inskolning med min dotter. Berättar, visar och provar borren på nageln, kringelsug och vattenstänk. Det går fort, men det går så himla bra. Dottern skrattar och jag ser det pirriga sprallet i hela hennes kropp.
Att få se vårdpersonal in action i bemötande av barn på ett så bra sätt är något som alltid fascinerar mig och värmer mitt hjärta helt galet mycket. Det är en sann bedrift och en förmåga att hålla högt. Jag vet inte om jag hade klarat det.
Jag har aldrig under mina 10 år som tandsköterska arbetat med barn, och ska villigt erkänna att jag kan lite om barntandvård. Nu jobbar jag som receptionist på en Folktandvård och får viss insyn och mer kunskap. Det är roligt! Inser samtidigt hur mycket mer det kräver av behandlaren många gånger.
Nu ska vi boka tid för lagning. Dottern har aldrig lagat något, jag är nervös men samtidigt trygg. Det enda hon egentligen är rädd för är sprutor, och det kanske inte ens behövs. Jag har fått till mig att lugnande används i olika stor utsträckning på andra kliniker, Midazolam. Min instinkt sa mig direkt att jag inte vill droga mitt barn, nästan så att de spetsade vädurshornen skulle komma fram och ursinnigt stånga den som försökte. Jag förstår att det ibland behövs, att vi bör vara glada att alternativet finns när behandling annars ej är möjlig. Men personligen tror jag att både för barn och vuxna så är sedering i många fall ett sätt att sopa den egentliga lösningen under mattan. För att riktiga lösningar tar tid. Jag funderar över hur de barn, som utan diskussion om alternativ blir sederade, sedan ska kunna genomgå tandvårdsbehandlingar när de blivit vuxna?
Jag finner trygghet i tandläkarens ord när vi lämnade kliniken, att vi bokar en tid för lagning men att det inte är någon stor sak om det inte skulle gå den dagen. För barn har också dåliga dagar och då ska vi inte tvinga fram något, då fortsätter vi med inskolning och preppar inför framtiden. Det tycker jag låter som en bra plan för att skapa en trygg patient. Jag hoppas det blir som jag önskar, men jag vet ingenting om framtiden och försöker ha ett öppet sinne inför alternativ trots allt.
Till sist vill jag vädra ut allt skuldbeläggande som vi föräldrar är så snabba med att stoppa in under kragen. De flesta av oss gör ju verkligen så gott vi kan, och ofta mer därtill. Ändå är vi där med släggan och bankar ner oss själva i marken så fort vi inte räckt till. Jag vet att jag gör mitt bästa med barnens munhälsa, ändå beskyller jag mig själv hårdast av alla.
Nu stannar vi upp, låter vårvinden killa oss på magen och minns vårt inre barn som bara vill leka en stund till i solen!
/Johanna
Johanna Ene är tandsköterska och blev utsedd till Årets tandsköterska 2017. Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
