Debatt: Har patienter och tandläkare rätt att få veta vad fyllningsmaterialet innehåller?

Frågan om vad fyllnadsmaterial faktiskt innehåller har aktualiserats i samband med den pågående debatten om potentiellt hormonstörande ämnen i kompositer.

Ett arbete av H. M. Kopperud, publicerat för några år sedan (Nor. Tannlegeforen Tid. 2007, 117, 954-60), visar att det kan vara stora skillnader mellan vad som framkommer vid analys av kompositinnehållet och vad som faktiskt är redovisat. Situationen har knappast förbättrats sedan dess att döma av de knapphändiga innehållsdeklarationer som kan förekomma. Att det borde finnas både detaljerad innehållsdeklaration och redovisning av viktiga in vitro egenskaper, är ett rimligt krav. Inte minst för att möjliggöra jämförelser och bedömningar av preparat som ännu inte visat sin sanna kvalité i kliniska studier.

Många är oroade av att det inte tycks gå att fastställa gränsvärden för hormonstörande substanser. I djurförsök har det nu dessutom visat sig att dessa substanser kan förstärka varandra ömsesidigt. sk. cocktail­effekt. Misstanken om att potentiellt hormonstörande kemikalier kan försämra vår fortplantnings­förmåga och ge missbildningar och beteendestörningar hos vår avkomma har gett upphov till att mycket stora summor nu har avsatts till forskning, både av EU och USA, för att söka bringa klarhet kring dessa frågor

För många kollegor och patienter är det naturligt att försiktighetsprincipen bör råda så länge som oklarheter råder kring de potentiellt hormonstörande ämnen som enligt litteraturen kan förekomma i kompositer. Självklart ska därför patienten och tandläkaren kunna avstå från behandling med sådana preparat under känsliga perioder, som i samband med graviditet och amning.

Kompositfyllningsmaterial räknas som medicintekniska produkter och godkänns inte av någon myndighet. Läkemedelsverket har därför inga kompletta listor över vilka produkter som används eller deras innehåll. Både Läkemedelsverket och Kemikalieinspektionen hänvisar däremot till möjligheten att ställa krav i samband med upphandling av kompositer. Ett minimikrav skulle således kunna vara garantier om frihet från potentiellt hormonstörande ämnen. Att vi därutöver, genom adekvat information, ges möjlighet att avstå från produkter med undermåliga in vitro och in vivo data borde dessutom vara en självklarhet.

Whistleblower