Debatt: Varför tvingas ledare i tandvårdsbranschen sluta?
Under de senaste 25 åren har flera ledande personer fått lämna sina uppdrag i tandvårdsbranschen under mer eller mindre dramatiska omständigheter. Det är inte bara VD:ar, utan även andra ledande befattningshavare och ordförande som har tvingats bort.
Själv var jag var anställd som VD i dåvarande branschorganisationens servicebolag för den-tallaboratorierna (DR) i närmare 17 år till dess jag pensionerades. Två av mina närmaste företrädare som VD entledigades liksom min efterträdare.
I företag och organisationer i tandvårdsbranschen i Norden och i övriga Europa finns enstaka exempel på ledande befattningshavare som varit olämpliga för sitt uppdrag. Men de är undantag. Det finns därför anledning att reflektera över vad som kan vara orsaken till att kvalificerade, kompetenta, branschkunniga, erfarna befattningshavare har tvingats bort i sådan omfattning att det snarare blivit regel än undantag. Förfarandet upprepas dessutom i några fall. Vad beror det på att lösningen på branschproblem tycks vara att göra sig av med ledande befattningshavare? Löser det problem?
Det verkar inte så under de 25 åren som jag kan överblicka. Orsaken kanske ska sökas någon annanstans än hos enstaka personer? Från en skyddad och reglerad marknad utan nämnvärd konkurrens för någon yrkesgrupp i tandvårdsbranschen, och med goda intäkter – inte bara för tandtekniker – upphörde efterhand denna drömtillvaro succesivt i början av 1990-talet. Osäkerheten om framtiden spreds snabbt. Allt nytt som påverkade marknaden hände ungefär samtidigt och i ökad takt – inte som förr en sak i taget. Tandvårdspolitik och EU-politik påverkar och utgör fortfarande en ständigt överhängande komplikation, och samtidigt en möjlighet. Den uteblivna strukturomvandlingen med få samgående företag, är ett annat exempel på missad anpassning till t.ex. ökade investeringskostnader. Branschen lyckades dock förhandla fram ett 0-avtal i en lönerörelse som klarade den värsta krisen några svåra år. Det var unikt.
Det verkar inte ha hjälpt att offra ledare i branschen. Samtidigt vet vi inte hur det blivit om branschen inte hade gjort det – en logisk reflektion. Men det finns exempel på ledande befattningshavare som ”kommit igen” och lyckats möta nya utmaningar i branschen. Det jag tycker man kan vara någorlunda säker på är därför att det inte har hjälpt särskilt mycket – om ens något – att göra sig av med kompetenta företrädare i förhoppning att problem ska lösa sig.
Tandvårdbranschen består av akademierna, tillverkningsindustri, dentalhandel och vårdföretag och av organisationer som organiserar medlemsföretag och yrkesgrupper. Organisationerna – även i andra europeiska länder- är respekterade av myndigheter och politiker, är betydelsefulla remissinstanser och har under lång tid byggt nätverk med goda kontakter i hela branschen, i samhället och i omvärlden. Ansvaret vilar tungt på de medlemsföretag som organiserat sig för att behålla en viktig position. Ett stort ansvar vilar på akademins lärosäten för anpassning av utbildningen till företagens behov, och på företag inom industri och dentalhandeln som betyder allt mer för tandvårdens utveckling. Alla delar av branschen måste samarbeta och gör det också i allt större utsträckning.
De som inte är organiserade måste bli det, ju fler desto bättre. All splittring är av ondo för framgång. Än värre är konkurrerande organisationer för samma yrkes- eller intressegrupp som inte kan enas. Det förekommer även i Europa. Internets möjligheter ska tas till vara för era åsikter och meningsskiljaktigheter. Men Facebook, Twitter och anonyma åsikter löser inga branschproblem. De är ett uttryck för yttrandefriheten – nog så viktig- och kan i bästa fall leda till nya idéer som en branschorganisation kan ta tillvara.
Vem eller vilka bär då ansvaret för dessa ovanligt många ledarbyten i denna miljö? Vill man göra det enkelt för sig kan man skylla på de ”olämpliga” ledarna som fått gå, och på styrelser som först anställt dem och sedan sparkat dem. Dålig personkemi och samarbetssvårigheter ska kompetenta styrelser normalt kunna hantera.
När det gäller organisationer finns ansvaret ytterst hos medlemmarna inför årsstämmor. Det gäller att välja de bästa företrädare till valberedning och styrelse. Valberedningar har stort ansvar att finna kompetenta, erfarna, respekterade styrelseledamöter med stor integritet och gott omdöme. Jag kan bara svara för min erfarenhet av branschen under många år. I Dentallaboratoriernas Riksförening (DR) – som numera är nedlagd – fanns kompetenta styrelser och representativa, starka, erfarna objektiva ordförande som kunde väga olika intressen mot varandra och föredömligt föra talan för branschintresset. Jag upplevde samma sak i andra organisationer i tandvårdsbranschen i Sverige, också i Norden och i andra europeiska länder. Flera av dem har fortfarande stark ställning i tandvårdsbranschen såvitt jag kan bedöma. I många fall spelar kontinuiteten i styrelsers sammansättning och i den exekutiva funktionen en avgörande roll.
”Nya T.I.C/DPNOVA” efter flera ägar-och VD-byten och Privattandläkarföreningens nya styrelse och ny organisation är exempel på hur motgång kan vändas till framgång. Det kräver stor kompetens, professionellt engagemang väl förankrat i verkligheten och som överens-stämmer med det intresse man är satt att förvalta.
Tandteknikerbranschen måste inse att dagens internationella marknad kräver andra och verklighetsförankrade åtgärder för att nå framgång, än att hoppas att en roman om tandteknikeryrket, undantag från upphandlingar, legitimation för tandtekniker och en VD som slutat ska lösa problem. För tandteknikernas medlemmar, och framförallt för förbundets valberedning, väntar en stor utmaning och ett tungt ansvar inför årsmötet i november 2013 att föreslå ordförande och styrelse med kompetens att ena och leda Sveriges dentallaboratorier i en tid av snabb förändring.
De som varit verksamma länge ser positiva förändringar runt hörnet. Jag är övertygad att de bedömare har rätt som ser att efterfrågan på protetik succesivt kommer att öka av flera skäl. Det kräver en ny organisationsform med fler medelstora medlemsföretag, och med enbart företagare i styrelsen för att kunna representera tandteknikerbranschen. Inget dentallaboratorium klarar sig utan anställdas skickliga tandteknikerhänder, men de hantverkar-händerna kan varken leda branschen eller sina arbetsgivare in i framtiden. De dental-laboratorieägare som lyckats anpassa sig till nya förutsättningar på marknaden har kompetens att också leda branschen. Privattandläkarnas branschorganisation har nyligen efter turbulens i styrelse och ledning lyckats vända ett moras mot framgång. Det är ett gott föredöme och exempel på hur man kan vända utvecklingen i en organisation. Den exekutiva funktionen med kompetent ledare är viktig – det är självklart – och har stor betydelse för kontinuiteten. Med en styrelse som vet vad som krävs i en föränderlig värld ska det normalt inte vara något problem för kvalificerade ledare att fullgott genomföra branschorganisationers viktiga uppdrag för deras medlemmar.
Greger Oxhammar, f.d. VD, Dentallaboratoriernas Riksförenings Service AB
