Himalaya tur och retur
Så var det dags för Curomeds tredje kursresa till västra delen av Himalayamassivet, till Lilla Tibet som Ladakh också kallas. Fram till 1947 var Ladakh ett litet kungadöme men numera är det en autonom region i Indien.
Närheten till det nya Kina med sina stormaktsdrömmar och till Pakistan gör att så fort vi rör oss på landsbygden möter vi långa karavaner av militärfordon, men det är extremt lugnt och vänligt i själva Ladakh. Vi startar med några dagar i huvudstaden Leh där vi har seminarier i kommunikation.
Temat för kursen är Kommunikation för effektivare samarbete. Målet är att förändra den egna kommunikationen för att uppnå bättre relationer med andra och ett effektivare och mera lönsamt professionellt liv.
Vi gör också olika studiebesök. Kanske är det oraklet i en liten by strax utanför Leh som gör det största intrycket på oss. Vi får vara med hela tiden när han försätter sig i trans och så vetenskapligt skolade vi är så är vi förundrade och känner att vi befinner oss i en annan tid i en annan kultur. Oraklet har fått auktorisation av Dalai Lama och assisteras av en imponerande tibetan som bl a varit med i filmen som gjordes efter Heinrich Harrers bok ”Sju år i Tibet”.
Oraklets medhjälpare i röd peruk. Han var även med i filmen ”Sju år i Tibet”
Att vi befinner oss i en annan tid och i en annan kultur upplever vi också när vi besöker olika kloster. Buddismen är stark i hela Himalayaområdet inklusive Tibet och här har den växt ihop med de gamla BÖN-traditionerna som innehöll mycken mystik och schamanism. För att få en bättre uppfattning om dessa traditioner rekommenderar vi Alexandra David Niels bok ”En parisiskas väg till Lhasa” och också hennes andra bok ”Bland Magiker och mystiker i Tibet”. Alexandra David-Niel fick i bröllopspresent av sin man en resa till Tibet som hon företog ensam och som pågick i 14 år. Hennes man var advokat och skickade hela tiden pengar och kärleksbrev till henne från Paris. Dessa kärleksbrev är för övrigt också publicerade. Mannen hann för övrigt dö innan Alexandra kom tillbaka till Paris. En sådan här resa kan förstås bara skrapa på ytan när det gäller dessa traditioner och vi har med vårt västerländska, rationella sinnelag svårt att ta in vad det handlar om. Se mer om henne på wikipedia.org.
Alexandra David-Niel företog en resa i Nepal på egen hand som pågick i 14 år
Djuren mest pashminagetter och några små kor befinner sig ännu högre på fjället på det magra bete som finns, några strån här och där. Det är torrt på Himalayas sluttningar denna tid på året. Jag köper en bergskristall och en annan vacker sten från en ung flicka för 200 rupies, ca 25 kronor, och sedan fortsätter vi nedåt för att äta lunch utanför den lilla byn Zokar på kanske 4.700 m höjd. Här är det ofta 2 m snö på vintern och man är isolerade under 4 månader. Vi stannar till vid saltsjön med samma namn och äter en utsökt lunch som kocken på Grand Dragon Hotell i Leh har skickat med oss. Vädret är fantastiskt soligt och varmt, solen lyser 300 dagar per år över denna del av Himalaya. Karin får upp kikaren och vi tittar på de flyttande vadare som fortfarande finns kvar och sedan fortsätter vi mot Tsomoriri.
Skymningen börjar lägra sig när vi kommer fram och efter att ha fördelat lyxtälten mellan varandra bjuds vi på en efter förhållandena jättefin middag innan vi lägger oss med varmvattenflaskor och extra filtar. De flesta av oss sover gott men ett par får sniffa på den medhavda syrgasen. Vi befinner oss vid världens högst belägna sjö på 4.600 m höjd över havet. 1987 var vi för första gången vid Titicacasjön i Peru som är världens tredje högst belägna sjö med sina 3.800 m. Den gången hade vi seminarier på Tititcaca under en båtfärd från Peru till Bolivia, nu promenerar vi i en liten by som lika gärna hade kunnat legat i Tibet och där enstaka jeepar och andra bilar var det enda som visade att vi inte befann oss här för 150-200 år sedan. Frånsett elkraften förstås. Bondkvinnan mjölkade en eller ett par små kor på en liter mjölk var och 50 pashminagetter som gav 10 liter sammanlagt innan de vallades upp på fjället för att beta. I sanning en unik upplevelse.
Efter denna rundvandring i Tsomoriri beger vi oss åter till Leh, denna gång åkte vi en annan väg längs floden Indus utefter branta bergssidor på ena sidan och ett stup ner mot floden på andra. Våra fantastiska chaufförer gör ett jättebra jobb och kör säkert. Tillbaka på Grand Dragon i Leh, Ladakhs enda femstjärniga hotell, väntar en lika fantastisk middag som vi haft varje dag vi bott där. Efter en natts stärkande sömn beger vi oss nu i våra sju Toyotajeepar åt andra hållet i Ladakh till Uletopko där vi skall bo på en fantastiskt fin camp med stugor alldeles vid Indusfloden och med jätteberg runt om. På vägen dit stannar vi i byn Bassgo för en rundvandring. Jag har med mig foton från vårt förra besök 2013 där Sonam Wangdus och hans kolleger reparerar Bassgos kombinerade fort och kloster i ett Unescoprojekt. Jag visar bilderna för en man vi träffar och han ringer direkt till Sonam som kommer och visar oss runt. Jo, han hade fått bilderna jag skickade fyra år tidigare och var mycket glad för dem. Vi avslutade rundvandringen i förskolan som vi också besökte förra gången och återseendet blev hjärtligt med sång och dans av eleverna.
