Inga belägg för att tandvården botar eller hindrar tandlossning
Påverkas sjukdomsförloppet hos en patient med kronisk parodontit av att tandläkaren eller tandhygienisten skrapar bort tandsten och bakteriebeläggningar? Troligen inte! Det finns i varje fall inga studier som visar på några positiva effekter. Det hävdar Kerstin Knutsson, tandläkare och docent i kliniskt beslutsfattande vid Malmö högskolas odontologiska fakultet.
Så gott som alla patienter som kommer till tandläkaren får någon form av behandling där tandsten och beläggningar skrapas bort. Sannolikt får dessutom patienterna samma behandling i allmäntandvården, oavsett graden av deras individuella sjukdom. I de flesta fall utförs behandlingen av en tandhygienist. Patienten leds att tro att detta rör sig om något som är nödvändigt för att han eller hon ska få behålla tänderna. I själva verket finns inga vetenskapliga studier som stöder den uppfattningen. Att den allmänna tandhälsan har förbättrats är troligen inte vårdens förtjänst, utan det är andra faktorer som har spelat in om man ser flera årtionden tillbaka. Dessa faktorer är exempelvis förbättrad allmänhälsa samt förbättrad egenvård.
I SBU-rapporten ”Kronisk parodontit” (2004) görs en jämförelse mellan fästeförlust i olika åldersgrupper i Sverige, USA och Kenya. Jämförelsen bygger på originalstudier utförda i dessa tre länder. Den visar att den genomsnittliga förlusten av fäste för tänderna är ungefär densamma i de tre länderna. Trots att det alltså i Kenya knappast finns några tandhygienister, och få tandläkare.
I såväl Sverige som USA och Kenya är det vanligt med kroniska tandlossningssymtom i medelåldern och däröver – siffran ligger på mellan 40 och 50 procent och där förlorar man ungefär 1 mm av höjden på benet runt tänderna, på tio år. I samtliga länder finns dessutom en liten grupp – mellan 5 och 7 procent – som lider av en mer aggressiv form av parodontit och där fästeförlusten går snabbare och blir mer omfattande. Den här gruppen är ungefär lika stor i Sverige, USA och Kenya. Trots stora skillnader i den allmänna tandvården.
Varför har inga studier gjorts för att visa om tandlossningsprofylax verkligen har någon effekt? Troligen av etiska skäl och för att studierna skulle behöva löpa över många år för att visa effekter. För en välgjord jämförande studie skulle det krävas att man bildar en försöksgrupp som får behandling, och att den gruppen jämförs med en kontrollgrupp som inte får någon profylax alls. Båda grupperna måste sedan följas i tiotals år.
Personligen ser jag inget oetiskt i att skapa en sådan kontrollgrupp – i dagens läge vet vi ju inte om profylaxen gör någon nytta.
Jag menar inte att alla tandläkare och tandhygienister ska sluta ta bort tandsten på sina patienter. Alla vill se och känna sig fräscha i munnen. Det känns skönt att få tänderna rengjorda, liksom det ökar välbefinnandet att gå till hudterapeuten för att ta bort pormaskar och till fotterapeuten för att skrapa fötterna mjuka. Personligen anser jag också att tandhygienisterna skulle kunna utbildas och lära sig mer om beteendeförändringar och bli experter inom detta. Inte bara när det gäller tandvård utan också i samarbete med andra grupper inom vården – det finns många områden där ett förändrat beteende skulle gynna patienten och skapa bättre livskvalitet. Ur ett generellt hälsobefrämjande perspektiv är det inte bara en förbättrad egenvård av tänder som har stor betydelse. Det kan även gälla till exempel kost och rökavvänjning.
Men att lova patienten att han eller hon ska få behålla tänderna längre om tandstenen skrapas bort – det finns det inga belägg för!
Kerstin Knutsson, tandläkare och docent i kliniskt beslutsfattande vid Malmö högskolas odontologiska fakultet.
