Patienten är förlorare på Kinaimport

Replik på Stephan Philipsons artikel:

Importen av tandproteser (kronor och broar) från bl.a. Kina har uppmärksammats av Stephan Philipson i tidigare debattinlägg på Dental24. Hos ansvariga myndigheter och landsting bedömdes under 1990-talet att importen skulle leda till lägre kostnader, men lägre kostnad för importerade tandersättningar har inte medfört lägre pris för patienterna. Affärsidén och syftet med import av tandproteser är att tandläkare ska kunna öka sina vinstmarginaler på patientens och statens bekostnad.

Philipson, ställer frågan om ”tandtekniska företag har rent guld i påsen”. Svensk tandteknik har ”en inte helt obetydlig importhandel” i syfte att vara konkurrenskraftiga. ”för att erbjuda svensk tandvård rimliga kostnader av tandtekniska produkter”, påstår han och använder ett klassiskt debattknep genom att insinuera att svenska tillverkare av tandproteser fuskar och att importen skulle vara betydande.

Fokus ska inte flyttas från det verkliga problemet nämligen att de tillverkande dentallaboratorierna i t.ex. Kina och andra länder utanför EU/EES, kan skapa ökade risker för patienten samtidigt som de och deras agenter i Sverige undanröjer patientens valmöjligheter t.ex. när det gäller kostnad. Det är mellanhändernas, tandläkares och landstings delaktighet av ekonomiska skäl i denna importhärva utan verklig kontroll som gör importen möjlig på bl.a. patienternas bekostnad.

Det är inte vanliga svenska tillverkande dentallaboratorier som satt igång med importen och dominerar importen av tandproteser till Sverige. Det är andra företag som ”letar upp, testar och utvärderar leverantörer jorden runt som kan ge samma kvalitet som bästa svenska dentallabb – men till ett avsevärt lägre pris”. Ett av dem är det företag som Philipson representerar varifrån citatet i företagets marknadsföring är hämtat. Det är företag som enbart har till ändamål att beställaren ska tjäna på låga importpriser. I praktiken innebär det att skattemedel används för att försörja mellanhänder.

Sedan 90-talets slut har importverksamheten successivt ökat. Materialkontrollen är obefintlig, för svenska myndigheter kan inte inspektera tillverkare utanför EU/EES. Några privattandläkare har direktimporterat protetik från länder inom EU och sedermera i stor omfattning från länder utanför EU/EES, bl.a. från Kina. Flera landsting har även valt att teckna upphandlingsavtal med företag som låter tillverka protetik i länder utanför EU till mycket låga priser. Liknande förhållanden råder i många EU/EES-länder t.ex. i Österrike. Kriminalitet har förekommit som inslag i importen t.ex. i Tyskland eller andra lagbrott som t.ex. i Danmark.

T.ex. beslutar landstingsfullmäktige om fasta priser för protetik och andra behandlingsåtgärder, vilket innebär att landstinget – inte patienten – tjänar på mellanskillnaden. Medgivanden om att patienter inte tillgodoräknas lågt pris på importerade tandproteser sitter långt inne, och görs inte frivilligt av ansvariga tandvårdschefer. Förhållandena är antagligen desamma inom privattandvården.

Från beställarna är intresset obetydligt att kontrollera tillverkarna. Det gäller även landstingen vid offentliga upphandlingar. Det enda inköparna har varit intresserad av har varit det låga priset, även om man hävdar annat, och även om det funnits undantag. Det är självklart ett allvarligt problem att varken beställare eller patient kan vara säker på att få ett fullgott utfört protetiskt arbete. Som Philipson skriver ”har riskerna ökat” och ”man tummar på kvalitén”. Vi har dock en annan uppfattning än han om resultatet av den begränsade undersökning som gjorts om t.ex. riskhanteringen hos svenska tillverkare, och att CE-märkt material från våra leverantörer inte ska behöva kontrolleras till skillnad från importerade tandersättningar.

Svenska tillverkare av protetik följer det svenska regelverket, och skall garantera att tillverkningen har skett i överensstämmelse med legala krav på kvalitetssäkring m.m. Det gäller också vem som är tillverkare och var tandproteserna är tillverkade. Den informationen är obligatorisk. Beställare efterfrågar nästan aldrig information om produktens speciella egenskaper och bekräftelsen att produkten överensstämmer med de väsentliga kraven i bilaga 1 i LVFS 2003:11 (deklarationen om överensstämmelse), eller tillverkarnamn och adress, och därmed inte heller ursprunget. Det gäller även information om kostnaden för den tillverkade tandersättningen.

Det viktigaste i jämförelsen mellan importerad och svensktillverkad tandersättning gäller därför kontrollen att kvalitetssäkringen och regelverket följs av importörer, tillverkare och av tandläkare på lika konkurrensvillkor till skydd och säkerhet för patienten. Ansvariga myndigheter måste därför ta frågan om att regelsystemet ska följas på allvar.Det är därför glädjande att Läkemedelsverket inom kort kommer att offentliggöra en mer omfattande uppföljning och kontroll bl.a. när det gäller den lagstadgade informationen till tandläkare och patient.

Sveriges Tandteknikerförbund

Bo Ekberg, ordförande och Södra kretsen

Tidigare debattinlägg av Stephan Philipsson, CDI: Har alla tandtekniska företag ”rent guld i påsen”?