Så vill Björn Klinge förbättra svenskens tandhälsa

Björn Klinge, professor på KI, brinner för tanken att tandhälsan ska tillhöra socialförsäkringssystemet. Men han medger att han är ganska ensam i professionen att driva den frågan. Här reder han ut vad han egentligen menar med att munnen ska tillhöra kroppen.

Det är en fasansfull skam att vara tandlös, konstaterade Björn Klinge i Dagens Nyheter för några veckor sedan. Artikeln illustrerades med den här tämligen fasansfulla bilden på honom själv, iförd en tandprotes som han har låtit tillverka och som han bär då och då i studiesyfte.

Björn Klinge är professor i odontologi vid Karolinska Institutet och en av Sveriges mest framstående forskare när det gäller kopplingen mellan paradontologi och allmänsjukdomar. Protesen och bilderna är hans sätt att väcka debatt om en av hans käpphästar: Varför är munnen i stort sett undantagen från sjukvården och därmed utesluten från högkostnadsskyddet?

Hans poäng är att de senaste tandvårdsreformerna stadigt har fördyrat tandvården för patienterna, till den grad att många med små ekonomiska marginaler drar sig för att gå till tandläkaren. Å andra sidan är dålig tandhälsa så pass stigmatiserande i samhället att en person med luckor i tandraden avsevärt minskar sina chanser att höja sina inkomster.

– Är tänderna riktigt dåliga, backar folk. De blir äcklade, säger Björn Klinge. Och nu talar han alltså av egen erfarenhet.

Två viktiga saker har kommit fram i enkäter de senaste åren:

1. Bortåt 850 000 svenskar anser att de inte har råd att gå till tandläkaren och låta göra det som behövs för en god oral hälsa.
2. Till svenskarnas värsta mardrömmar hör att förlora sina tänder. Frågar man kvinnor kommer förlust av ett bröst på första plats och förlust av håret på tredje.

Frågan är hur tandvården skulle förändras om man införde ett system där munnen helt och hållet ingår i socialförsäkringssystemet. Är det vad Björn Klinge menar borde ske?

– Nej, jag tror inte vi kan få ett sådant system, och det vore kanske inte ens önskvärt, säger han.

Så vad menar du då?

– Tittar man på NKI (Nöjd Kundindex) kan man konstatera att tandvården ligger i topp. Det gäller i första hand privattandvården, men även folktandvården får höga betyg. Det tyder på att tandvården har lyckats med något, trots att man får betala en stor del själv. Jag är inte beredd att medverka till att rasera en fungerande organisation.

Men med tanke på hur pass kritisk Björn Klinge är till att låginkomsttagare har svårt att hitta pengar till tandvård, måste han ju ändå anse att något borde göras.

– Frågan är hur man kan bevara tandvårdens topposition och samtidigt hitta ett system där tandvården närmar sig sjukvården. Steg 1 vore att ge alla patienter rätt till infektionsfrihet inom ramen för hälso- och sjukvården, föreslår han.

En utredning i den riktningen har aviserats av socialminister Göran Hägglund, men ännu inte tillsatts.

Hur mån Björn Klinge än är om att låginkomsttagare ska ha råd att se så pass bra ut i munnen att de kan söka jobb, tror han inte att branschen skulle vara positiv till en sådan förändring. Det skulle innebära betydligt mer kontroll från myndighetshåll och inskränka på den professionella friheten – just den som gjorde att många en gång valde tandläkaryrket.

– Jag inser att jag är ganska ensam om att driva den här frågan, och jag tror att om man ska få en konkret diskussion måste den föras på ett sånt sätt att professionen inte känner sig hotad, säger Björn Klinge.

Då jobbar många tandläkare hellre ideellt vid sidan om det vanliga jobbet, tror han. Ett tecken på det är att det bara är några veckor sedan föreningen Tandläkare Utan Gränser bildades av Nikoo Bazsefidpay och med Björn Klinge som rådgivare.

Det finns ytterligare en sak som tandläkare kan göra för att förbättra tandhälsan inom nuvarande systemet. Det är att anstränga sig mer när det gäller att hålla kvar 20-åringarna i tandvården.

– De må tillhöra en generation som aldrig har haft några hål. Men deras munhygien är inte alltid så bra, och risken finns att deras tandhälsa blir betydligt sämre framöver. Det behövs en nytändning inom professionen för att locka dessa unga vuxna att låta sköta om sina tänder. Jag undrar vad som hände med plackjägarna – dog de ut på 1900-talet? Är bakterier inte farliga längre? Undrar Björn Klinge retoriskt.