Snäva odontologiska specialiteter hämmar utvecklingen

Inom kunskapsteorin är det välkänt att forskare och specialister har en tendens att fastna i etablerade tankemönster (paradigmer). Att endodontister har gjort det är uppenbart. De försvarar användning av material och metoder som saknar evidens. De vägrar envist att inse att kvarstående infektioner i rotfyllda tänder är ett allvarligt problem. Samtidigt har de så stora skygglappar att de inte ser hur enkelt problemet kan lösas med hjälp av en minimal dos formaldehyd i rotfyllingsmaterialet.

Det snäva synfältet inom de olika specialiteterna är ett hinder för optimal utveckling av material och metoder. Det begränsas av en oskriven lag om att man ska respektera varandras specialitet, precis som om det vore ett revir. Endodontisternas krav på tabu för formaldehyd påverkar flera andra specialiteter.

Pedodontister drar alltför ofta ut infekterade mjölktänder som skulle kunna fungera som luckhållare. Med användande av formaldehydhaltiga prepar kan de behållas utan problem.

Parodontologer ifrågasätter inte det faktum att miljontals rotfyllda tänder är kroniskt infekterade, trots att man vet att bakterier ökar risken för skador på såväl parodontiet som på hjärtklaffarna.

Kariologer är blinda för de goda resultat som har visats vid indirekt överkappning med N2. Dess paraformaldehydinnehåll gör att kariöst dentin steriliseras och sekundärdentin bildas.

Protetiker är väl medvetna om den dåliga prognosen för rotfyllningar och prioriterar dyra implantat, trots att dessa saknar både den rörlighet och den innervation som en tandrot har och som gör att belastningen kan förnimmas.

Specialister respekterar sällan innovationer som görs av vanliga kliniker. Den mycket välfungerande bettregistreringsmetod som den bortgångne tandläkaren Anders ”Stubben” Eriksson lanserade verkar ha gått i graven med honom. Han klagade över att tandläkarhögskolor visade totalt ointresse, när han bad att få demonstrera sin metod och den av honom lanserade s.k.Wingen.

Med få undantag har bettfysiologer varit ointresserade av de goda resultat som tandläkare Ulf Lafveskans har uppvisat efter ensessionsbehandling med avslappnande hypnos. Liknande ointresse för användning av hypnos vid tandvårdsrädsla finns på utbildningsanstalterna, trots att metoden är kostnadseffektiv och i många fall kan ersätta narkos.

Man bör inte förringa betydelsen av de erfarenheter som kliniskt verksamma tandläkare rapporterar. Det vore önskvärt med mera dialog och mindre dogmatism inom odontologin. Det är tråkigt att klinikers beprövade erfarenhet ringaktas och att kunskapsteorins modell för ett vetenskapligt förhållningssätt har ersatts med dogmatisk maktutövning och repressalier mot dem som litar mer på egna erfarenheter av att nå goda resultat än på direktiv från enögda experter.

Nils Norrsell  
Leg. psykoterapeut, leg. tandläkare