Covid-19 orsakar ”lockdown” i Himalaya

Ladakh Nytt, en medlemstidning för föreningen Ladakhs vänner, dök upp i brevlådan igår. Det lilla landet Ladakh, som egentligen är en autonom del av Indien sedan många år, finns djupt i våra hjärtan. Ladakh ligger mitt i Himalayabergskedjan. Landet har ett tufft klimat och på vintern är vägarna dit inte farbara under 5-6 månader. Ladakhierna måste därför under andra årstider lagra mat, bränsle och mediciner. Butiksinnehavare, kooperativ, PDS (Public Distribution System) och enskilda familjer håller dessa stora förråd.

Vi har haft flera kursresor till Ladakh under många år och blivit förälskade i såväl landet som folket. Det är otroligt vackert med små oaser som öar i en stenöken längs bergssidorna, eller trånga dalgångar med lummiga aprikos- och andra träd och insprängda åkerlappar där unga kvinnor rensar bort ogräs i kornåkrarna. Allt med de mäktiga bergen och de ständigt snöklädda topparna som fond.

Det hårda överlevnadsklimatet har skapat ett vänligt folk, alltid redo att hjälpa en granne. Ett folk förresten, här ser man såväl människor med tibetanskt utseende som människor med vårt utseende, till och med en del blåögda. Alexander den store kom hit under sina krigståg och en del av hans soldater s tannade kvar här uppe i bergen. Deras ättlingar kallas arayas och bor i säregna hus gjorda av stora stenbumlingar, med trätak täckta av gräs. Vi träffade dem nära gränsen till Kashmir dit man helt nyligen brutit väg på grund av konflikten med Pakistan. I en helt annan del av Ladakh, Nubra Valley, på vår resa till de blommande dalarna i Nubra var synen av de skrattande unga kvinnorna på sädesfälten som hämtade ur filmen ”Driver dagg faller regn” från 1946 med Alf Kjellin och Mai Zetterling”. Min svärfar Rune Annerstedt och hans bäste kompis Rune Holmberg agerade statister i Faxälvens skummande forsar för Alf Kjellin och hans blivande svärfar i filmen. Det var farligt på riktigt, men pojkarna hade under flera år dykt och simmat i älven.

När Covid-19 först nådde Ladakh var vägförbindelsen fortfarande stängd. Dessutom började lagren av vissa varor bli knapphändiga. ”Lockdown” infördes den 24 mars och i fem byar runt om i landet var det helt förbjudet att komma in i eller åka ut. Polisanmälningar upprättades om man inte följde reglerna.

Osäkerheten hos befolkningen blev stor: Vad händer om den här sjukdomen inte kan kontrolleras? Hur skall vi klara oss? Det är intressant att notera skillnaderna i svar på frågorna i byarna och i huvudstaden Leh. I byarna var allt lugnt, där är man självförsörjande på mat, de har boskap och odlar sina grödor. I Leh upplevde många familjer stora problem, då deras matförråd kunde klara dem från svält men inte tillräckligt för att erbjuda en allsidig kost.

Denna lockdown fick också en psykologisk påverkan som skiljde sig mellan Leh och byarna. I byarna är folk sysselsatta med fysiska utomhusaktiviteter som att bereda åkrarna, göra kanaler, ta hand om djuren, beskära träd mm. De utför produktivt och meningsfullt arbete som hjälper dem att undgå att råka ut för psykiska problem. I Leh har många familjer inte tillgång till sådana möjligheter att hålla sig sysselsatta. Att inte har något meningsfullt och produktivt att göra, utan vara hänvisade till att vistas i sina bostäder, utsätter dem för stor psykiskt påfrestning, vilket kan leda till olika grader av depression. Med tanke på denna risk anställde administrationen en psykolog som enbart arbetar med att hjälpa och lämna råd till dem som drabbas av psykiska problem under lockdown-perioden.

Sedan urminnes tider har ladakhierna lärt sig att vara självförsörjande och stora delar av landsbygden går inte allt att nå under den 5-6 månader långa vintern. Världens högst belägna sjö, Tsomoririsjön ligger på 4.900 meters höjd nära den kinesiska gränsen. Det var förresten i denna region en gränskonflikt nyligen uppstod när Kina gick in för att hävda besittningsrätt över ett område.

Här håller det extremt hårda klimatet befolkningen helt isolerad i sex månader om året och det är svårt för en utomstående att förstå att det går att överleva. Invid en mindre saltsjö, som vi passerade på vägen till Tsomoririsjön, låg en liten by med små, små hus byggda av sten. Vi befann oss över trädgränsen. Invånarna måste alltså hålla värmen med torkad gödsel från getter och får och kanske någon enstaka ko, troligen inte större än en get. Det går inte att föreställa sig hur de kan samla getspillning i några större mängder. Ingen isolering i några väggar. Så lämnar också ungdomarna dessa byar för livet i den enda staden Leh. Själv skulle jag vilja komma tillbaka hit för att få uppleva mer av denna storslagna natur och direkt från människorna där få reda på hur de faktiskt kunde överleva.

 

I den betydligt större byn vid Tsomoririsjön såg vi ett gammalt par mjölka sin ko, mindre än en kalv hos oss, samtidigt som de mjölkade sina pashminagetter. Människorna var själva bara ca 1,5 meter långa, ett tecken på alldeles för lite mat under uppväxten.

Dessa Corona-tider har fått mig att reflektera över vad ett robust samhälle innebär och vad goda relationer innebär för individer och samhälle. Jag ber att få återkomma till detta i nästa krönika.

Ladakh Tsomoriri, Indien

Med vänlig hälsning

Tore Sahlin

Tore Sahlin är specialisttandläkare och licensierad organisationskonsult. Sedan 1988 driver han Curomed Utbildning AB, Umeå.

PS.Vi fortsätter att planera för en tid efter Corona. Vi måste fortsätta lära över gränserna för att inte vi och dom-tänkandet skall breda ut sig. För att ständigt påminna oss om att vi människor är bra lika överallt i världen och att vi har mer att tjäna på att samarbeta än att bygga murar. Och för att det är roligt, inte minst. Mindre ofta för miljöns skull, men med kvalitet. DS.