De Dimhöljda Bergens Gorillor

Jag var kanske i tioårsåldern när jag började fascineras av gorillor, dessa muskelvidunder som ofta framställs som monster på film. Jag trodde länge att de också var ilskna, aggressiva varelser som hotade det mesta i sin omgivning. Med åren nyanserades bilden och intresset att få möta dem har resulterat i att jag besökt bergsgorillorna tre gånger. I mars 2018 är det åter dags. Då går Curomeds studieresa Etik och Moral i Vården till Queen Elisabeth-parken i Uganda med Lennart Koskinen som en av kursgivarna.

Reseberättelse av Tore Sahlin, Curomed Utbildning AB

Längtan efter att få träffa bergsgorillor blev allt starkare. Vi läste om Dian Fossey och De Dimhöljda Bergens Gorillor och att de egentligen var mycket fredliga men också hotade av människan. 1985, efter vår andra Afrikaresa, åkte jag, hustru Karin och Gerd Karlsson från Voyage Specialresor till Rwanda för vårt första gorillaäventyr. I Kigale hyrde vi en liten Suzukijeep, packade vårt fjälltält, köpte proviant och så bar det iväg. Vi skulle börja med en tur i Akagera Nationalpark, Rwandas motsvarighet till Queen Elisabeth-parken i Uganda. Det var sent när vi kom fram och kolmörkt när vi bestämde oss för att nu måste vi bara slå upp tältet och sova. Vi vaknade mitt i natten av lejonvrål som verkade komma från olika håll och korsas mitt över vårt lilla tält. Det var premiär för Karin att sova i tält bland vilda djur och hon var inte så lätt övertygad att tältet var säkert.

Efter några fina dygn i Akagera drog vi så vidare till Virungavulkanen och bergsgorillorna. 1985 var allt inte lika välorganiserat som nuförtiden och man visste inte exakt var gorillorna fanns. Vi blev tilldelade Sousa-gruppen, med som man sade den största silverryggen som ledare. Hannarna får med åren grå ryggpäls och är nästan dubbelt så stora som honorna. Vi började gå uppför vulkanen i gryningen, förbi de idoga bönderna som redan var ute på sina potatisåkrar. Vulkansluttningarna är otroligt bördiga och man odlar stora mängder potatis här. Jorden vill dock hela tiden rasa ner utefter de branta sluttningarna och bönderna måste därför mellan varje skörd skotta upp jord igen. Man tar tre skördar per år och jag har nog aldrig sett så hårt arbetande människor någonstans i världen. Dessutom äter de bara en gång per dag, sent på kvällen efter mörkrets inbrott. De är på sina åkrar när gryningen börjar komma, efter en kopp te, och arbetar sedan hela dagen och går hem i skymningen. Vid hemkomsten äter de sedan ett ordentligt kvällsmål.

Vi passerade böndernas odlingar och kom in i bergsregnskogen. Växtligheten var tät med snår av två meter höga nässlor och träd och buskar överallt. Spårarna visste att gruppen dagen innan hade varit rätt långt borta så att vi fick bespetsa oss på en ordentlig vandring. Dagen gick och vi blev mer och mer trötta, men inga gorillor. Ibland fick vi till och med gå en meter ovan marken uppe i växtligheten. Kvällen kom och vi blev ledda till ett litet plåtskjul där vi skulle övernatta. Dödströtta fick vi i oss lite ugale, majsgröt med förvällda gröna blad och kokt potatis. Stapelfödan bland lokalbefolkningen här.

I gryningen väcktes vi igen, te och mer ugale och fortsatt letande. Nu fick vi snabbt upp färska spår och hittade nattens lega. Efter någon timme fick vi så lön för mödan. Spårarna gav några sista instruktioner och så träffade vi den imponerande Sousa-gruppen som bestod av hela 20 gorillor med en väldig silverrygg som ledare. Ungarna lekte och klängde både på träd och andra gorillor, till och med den store silverryggen lät ungarna springa över sig. Då förstod vi gorillornas fredliga natur. De verkade inte alls bry sig om oss utan vi kunde komma i princip hur nära som helst. Vi var tillsagda att ha 3-4 meter mellan oss och gorillorna för att de inte skulle kunna smittas av eventuella förkylningar eller annat från oss. Detta var dock inte så lätt när plötsligt en gorillaunge tog sin lekväg rakt igenom vår grupp. Efter cirka en timme fick vi dra oss tillbaka och vår återvandring startade.

Vi hade gått långt och var ordentligt trötta när vi började komma tillbaka i skymningen. Vi beslutade att Gerd och Karin skulle vänta vid ett garage. Jag och två franska flickor som bodde i Kigale gick för att hämta våra bilar ytterligare några kilometer bort. När jag sedan satte mig i bilen med fransyskorna bakom mig i sin Renault 4 var det kolmörkt och tröttheten nästan övermäktig. Flickorna körde oroväckande tätt bakom mig så jag tänkte att de tycker nog att jag kör för sakta så jag ökade farten. Fortfarande var de mig så tätt i hasorna så jag var rädd att de skulle köra in i mig bakifrån. Jag ökade följaktligen takten lite till och så plötsligt i en kurva såg jag att Renaulten körde snett utför en brant vägren och lade sig på sidan med hjulen i vädret.

Jag stannade och rusade tillbaka samtidigt som säkert ett hundratal svarta hade strömmat till, vält tillbaka bilen på rätt köl och sedan i ett nafs fått upp bilen på vägen igen. Jag ropade till flickorna ”Who is the boss you have delt with?”. De var totalchockade, svarade inget samtidigt som vi var omringade av massor med svarta som alla ville ha pengar. Situationen blev mycket snabbt hotfull och jag förstod att nu gällde det att handla. Snabbt delade jag ut pengar till höger och vänster, skrek till flickorna att hoppa in i bilen på en gång och sticka därifrån. Jag hoppade in i min bil som jag lämnat med motorn igång och så stack vi iväg med svarta på alla sidor som bankade på bilarna med knytnävarna och ville ha betalt. Vi kom iväg med ett nödrop, hämtade upp Gerd och Karin som fått var sin rostade majskolv av en snäll nattvakt, och nådde vårt hotell rejält omskakade. Jag hade tidigare lärt mig att man alltid i ett sådant här läge skall fråga vem som är ledaren och komma överens om betalningen till honom och att han senare får ge de andra som hjälpt till. Men, som sagt slutet gott allting gott och vi hade ett oförglömligt möte dessa fantastiska släktingar till oss som kallas bergsgorillor på våra näthinnor hela den natten.

Efter att ytterligare en gång besökt bergsgorillor i Rwanda var det så dags 2014 att först besöka Queen Elisabeth-parken och sedan bergsgorillorna i Bwindiskogen på den Ugandiska sidan av Virungavulkanen, de enda två ställen i världen där man kan möta dessa djur.

I samband med min tandläkarexamen i slutet på 1960-talet skulle DANIDA, Danmarks motsvarighet till SIDA, starta en tandläkarutbildning i Uganda. Vi sökte jobb här och började förbereda oss för att åka ner. Planerna kom dock snabbt att ändras då en herre vid namn Idi Amin tog makten och snabbt ändrade spelplanen så att DANIDA drog sig ur projektet. Drygt 40 år senare stod vi för första gången på Ugandisk mark. Landet är känt för sitt fina klimat och numera för sin stabila politik och för att de lyckats så väl med att behandla och förebygga HIV. Efter ett par kursdagar i huvudstaden Kampala bar det så iväg till Queen Elisabeth-parken. Engelsmännen älskade kolonin Uganda bland annat för det fina klimatet, var också duktiga på att bevara naturen och instifta nationalparker. Queen Elisabeth-parken är otroligt fin med allt det stora slättviltet och dessutom en lång ravin med stora flockar av schimpanser. De var också duktiga på att bygga upp hotell och vårt hotell i Mweva visade sig vara helt otroligt fint med ett fantastiskt läge, otroligt god mat och mycket fin service.

Sven-Olof Einarsson på Voyage Specialresor som ordnade denna resa lärde jag känna i början på 1980-talet när han var klinikchef i Jörn och jag var parodontolog. Vi var båda intresserade av resor och kom sedan att ordna vår första Afrikaresa tillsammans 1984. Sven-Olof och jag var rörande eniga om att vi måste ordna flera resor hit och nu i mars 2018 är det dags igen, mycket beroende på att flera av våra kursdeltagare på vår Himalaya-resa nu i höst absolut ville se bergsgorillorna. Denna gång återknyter vi med Lennart Koskinen som en av kursgivarna. Lennart är fantastisk som kursgivare men har haft svårt att vara borta under åren som biskop på Gotland.

Åter till resan. Efter ett par dagar i huvudstaden Kampala äntrar vi våra minibussar för färden till Queen Elisabeth-parken. Queen Elisabeth Nationalpark har en areal av 2000 kvadratkilometer och är belägen i den västra skänkeln av Stora Riftdalen, i den sk Albertinersprickan. Landskapet är kulligt och savannerna är rika på slättvilt. Det är gott om elefanter och bufflar, liksom rovdjur som lejon och leopard. Rovdjuren kan vara svåra att hitta, men Queen Elisabeth är känd för sina trädklättrande lejon som finns i reservatets södra del.

Utmed Edvardsjöns stränder och i Kazingakanalen är vattnet fullt av flodhästar och krokodiler och massor av olika fåglar. Vi börjar morgonen med en tidig safari där vi letar efter storviltet och återkommer sedan för frukost. Efter frukost har vi kurs till lunch.

Lunchen här ingår i vår helpension men man lagar till vad gästen vill ha helt individuellt. Karin och jag frossade bland annat i avokadosallader. På eftermiddagen fortsätter kursen till det blir dags för eftermiddagssafari. Plötsligt korsar en elefantflock vägen framför bilen och vi kan studera dessa väldiga djur på några meters håll. Landskapet är savann blandat med lätt skog och bilarna finner hela tiden nya vägar genom naturen.

En av dagarna viks för den canyon som härbärgerar flera flockar av schimpanser och andra apor.

Kyamburafloden har mejslat ut en 100 meter djup ravin vars väggar och botten täcks av tropisk skogsvegetation. I ravinen finns ett rikt djurliv med olika primater som svart-vit coloubus, red monkey och flera schimpansgrupper. Här följer vi en stig nerför ravinen och med våra spårares hjälp börjar vi spana efter våra närmaste släktingar. Till skillnad från gorillorna är dessa gynnare mycket aktiva och springer upp och ner i träd, slänger sig mellan träden, skriker åt varandra som lekande småbarn. Det är en fröjd att få följa dem!

En annan dag ägnar vi åt en mycket intressant båttur på Kazingakanalen. Queen Elisabeth parkens belägenhet mellan Edvardsjön och Georgesjön i Albertinersprickan har medfört att det bildats en naturlig kanal mellan de båda sjöarna som kallas Kazingakanalen. Den är hemvist för enorma mängder flodhästar, krokodiler och vadarfåglar av olika arter. Här finns också den mycket ovanliga men av många ornitologer eftertraktade träskonäbben. En av höjdpunkterna med en Ugandaresa är båtturen på Kazingakanalen då man sakta glider fram utmed kanalens strandbankar och upplever ett detta enastående rika djurliv.

Efter några dagar här avslutas kursen och några åker hem och vi andra fortsätter till Bwindiskogen. Den var tidigare sammanbunden med Virungavulkanen men har nu kommit att separeras då människan har odlat upp marken mellan dessa två områden.

Från Mbarara fortsätter vi till Kabale i sydvästra Uganda och därifrån vidare mot Bwindi Impenetrable Forest National Park. Resan sker genom ett hisnande vackert bergslandskap och det är inte utan anledning som gränstrakterna mellan Uganda och Rwanda brukar beskrivas som Afrikas Schweiz. Hela den mäktiga kedja av vulkaner som kallas Virungabergen reser sig vid horisonten. Vägen slingrar sig utmed bergssidorna som är klädda av afrikanska familjeshambas och når stundtals ner i djupa dalbottnar där teodlingar dominerar. Så småningom når vi fram till Ruhija som är beläget på östra sidan av Bwindi Impenetrable Forest. Bwindi är tillsammans med Virungavulkanerna det sista området i världen med naturligt levande bergsgorillor. Vegetationen är typisk för bergsregnskogar och djurlivet är rikt med ett tiotal olika primater som babianer, bushbaby, blue monkey, silkesapor m fl. Den mest kända av dessa primater är dock bergsgorillan. Det är lite kallt och fuktigt och molnen hänger ner över bergsregnskogen. Efter middagen slår tröttheten igenom och vi går förväntansfulla till sängs och sover djupt hela natten. Nästa morgon talar vi tyst vid frukosten om vad som skall hända senare under dagen som skall ägnas åt utflykt till en av de sk habituerade gorillaflockarna i Bwindi.

Spårarna besöker gorillorna varje dag under hela året för att människan skall upplevas som en del av deras omgivning. Det gör också att man vet precis inom vilket område gorillorna finns och spårarna har varit ute redan i gryningen och talar nu om för vår guide via kommunikationsradio vart vi skall gå. Detta medför att vi inte behöver riskera att gå hela dagen utan att se någon flock, som var fallet 1985 i Rwanda. Gradvis byggs spänningen upp när allt fler tecken visar att vi närmar oss. Kulmen blir mötet med världens största primat.

Att sitta bara några meter från en gorillahanne, silverrygg, se ungar leka bland snåren och bokstavligen umgås med bergsgorillor som om man vore en del av flocken är en av de mest fantastiska naturupplevelser man kan få. Det blev återigen en upplevelse som Karin och jag talade om lång tid efteråt. När jag nu inför den förestående resan i mars frågade Karin om vi kanske skulle avstå från mötet med gorillorna denna gång sade hon bestämt: Aldrig i livet, jag vill möta dem igen. Ja, svarade jag, jag också. Det är helt fantastiskt att få se dessa våra nära släktingar i sin naturliga miljö, vi ledsnar nog aldrig på det…

Ibland kan det vara svårt att skilja på gorilla och människa

Med vänlig hälsning,

Tore Sahlin, Curomed Utbildning