Det går att respektera lidande som ej kan förklaras medicinskt

Detta är titeln på en ledare av Hanne Köller i Dagens Nyheter 17 april i år. Hon berättar där om Magnus Beland, tysk läkare som invandrade till Sverige i början på 1990-talet. Han mötte en verklighet med för honom ovanliga diagnoser: Fibromyalgi, elöverkänslighet, pisksnärtsskada och utbrändhet. Han tolkade att dessa förbryllande diagnoser hade med svenskens rädsla för konflikter att göra. Rädslan för att anklagas för att inte ta patienten på allvar styr läkaren mot att ge en somatisk diagnos, som i detta fall är en bra utväg för såväl läkare som patient. Patienten känner sig förstådd, och läkaren känner sig förstående.

Tråkigt nog, säger Hanne Köller, visar erfarenheten av tidigare kultursjukdomar att denna behandling är en enkel biljett mot förtidspension och ökat lidande. Mycket ligger i denna iakttagelse. Hon tar två exempel. ”Lena” som fick hudproblem av bildskärmsarbete och den framgångsrike professorn i tropikmedicin, Paul Garner, som 3 månader efter sin Covid 19-infektion led svårt av andnöd, dimkänsla, märkliga hudfenomen, utmattning och rytmrubbningar.

Lena led svårt. Hennes läkare och hon kom så småningom överens om att hon skulle avgöra om hans dator, som var täckt med en duk, var påslagen eller inte. När hon haft fel tillräckligt många gånger, drog hon själv slutsatsen att hon suggererade fram besvären. Symtomen försvann, hon slutade ta sin medicin och gick tillbaka till sitt arbete vid bildskärmen.

Många postcovidgrupper har hänvisat till Paul Garner och menat att eftersom han hade flera objektivt verifierbara symtom (exempelvis rytmrubbningar) måste det vara en kroppslig sjuka. Efter det fick Paul Garner lära sig av en norsk psykolog, som själv tillfrisknat från ME, att vårt omedvetna försvar mot skada och infektion ibland falsklarmar. Garner fick lära om, han slutade scanna sina symtom, läsa berättelser om andras symtom, samt att interagera med grupper på Facebook. Nu är han frisk, och postcovidgrupperna hänvisar inte längre till honom.

I början av 2000-talet hade Håkan Johansson, då professor på Belastningsskadecenter vid Arbetslivsinstitutet i Umeå, läst en av mina böcker om stresshantering. Han kontaktade mig och föreslog att vi skulle göra en kontrollerad studie om stress och utbrändhet. Så blev det, och min fru Karin, som just hade slutat som tandläkare, ledde studien. Vi använde modern lösningsorienterad kognitiv beteendeterapi och mer än 80% kom tillbaka i arbete. Det blev doktoranden Marina Heidens avhandlingsarbete.

Deltagarna var uttagna av Försäkringskassans läkare och lottades antingen till en kontrollgrupp eller till en försöksgrupp. Många hade varit långtidssjukskrivna upp till 9 månader och hoppet om att bli bra hade börjat försvinna. Vi förstod rätt snart att de måste få berätta sin fullständiga historia för sina gruppkamrater en gång men inte flera gånger. De kom lätt in på ältandet när kamraten berättade sin historia. Det har visat sig att ältande eller att man sysselsätter sig mycket med sina problem, bara fördjupar problemen eller befäster symtomen.

Det fanns mycket katastroftänkande i grupperna. Ju snabbare vi kunde etablera en optimistisk livssyn desto bättre gick det. Detta var dock inte så lätt, särskilt om det i en grupp fanns en dominant person vars enda önskan var att bli sjukpensionerad. Den absolut starkaste korrelationen visade sig också vara mellan önskan om sjukpension och den beviljade sjukpensionen, vilket stöder Hanne Köllers tes ovan. I allt väsentligt arbetade vi med utgångspunkt från de metoder som vi publicerat i böckerna Öppna ditt hjärta och Lyssna till ditt hjärta (förf Tore Sahlin och Stefan Hofvendahl, Novartis, 1998 resp 2002, finns att köpa på Curomed). Med hjälp av gruppsamtal, gruppövningar, meditation och avslappning, hemläxor och återkoppling kom spåren i hjärnan så småningom att ändras i positiv riktning under det år försöket pågick. Och som sagt mer än 80% kom tillbaka i arbete.

I detta projekt höll vi till i den legendariske professorn Kjell Hansson Milds lokaler. Han hade byggt en stor Faradays bur, det vill säga ett rum med ett metallnät, osynligt inneslutet i väggarna. Där forskade han om elöverkänslighet, mobilstrålning med mera. Inga elektromagnetiska fält kunde tränga in utifrån till detta rum. Han kunde sedan välja att antingen ha ett rum fritt från fält eller koppla på fält. Kjell Hansson Mild fann, liksom Lenas läkare ovan, att de strålkänsliga individerna inte kunde avgöra om det fanns några elektromagnetiska fält i rummet eller ej. Med andra ord så är det tron som avgör om man har symtom eller ej. Dock hindrar det ej att symtomen och lidandet kan vara kraftiga och väl så påtagliga.

Så åter till exemplet whiplash. Efter att Karin hade haft nackbesvär i 30 år, diagnosticerat som arbets/whiplashskada, kom vi i kontakt med sjukgymnasten Björn Aasa. Han visade sig vara en av de absolut bästa i sitt skrå och han åker också runt i hela världen och ger kurser för sjukgymnaster, fysioterapeuter och läkare. Han är unik i sin kännedom om muskler och hur de medverkar i olika rörelser. Han upptäckte att en liten muskel i nacken inte jobbade som den skulle. Karin fick en löjligt lätt övning och efter några månader var hon helt bra i sin nacke.

Den för oss som vårdgivare intressanta slutsatsen är att kunna ställa rätt diagnos för att kunna ge rätt vård. Med andra ord är det kanske inte alltid så enkelt som man kan tro av Hanne Köllers artikel i DN. Vi skall återkomma till denna problematik i nästa krönika.

Lidandet skall alltid respekteras, men patientens uppfattning om vad som orsakar den behöver inte vara riktig, ältar man problemen förvärrar och befäster man i regel sitt lidande. Sjukskrivning är i stort sett alltid av ondo, enligt min uppfattning. Patienten vill ofta bli sjukskriven, men när man varit det i 6 månader eller mer är chansen större att man blir sjukpensionerad än att man kommer tillbaka i arbete. Bättre är då att anpassa arbetet efter vad individen klarar av att göra. Sällan frågar sig patienten hur kul det är att vara fattig sjukpensionär i sin ensamhet resten av livet.

I nästa krönika tänker jag fortsätta med detta tema och tala om hur smärta blir kronisk, och hur stress påverkar. Och så måste vi naturligtvis fortsätta reflektera över alla dessa olika symtom som kallas postcovid.

I tidigare krönikor har jag föreslagit några saker som du och jag kan göra för miljön, nu på en gång utan att egentligen uppoffra något: halvera köttkonsumtionen, klädkonsumtionen och resandet. Vi behöver inte sluta med något av dessa saker, utan istället satsa på kvalitet.

Med vänlig hälsning
Tore Sahlin

Tore Sahlin är specialisttandläkare och licensierad organisationskonsult. Sedan 1988 driver han Curomed Utbildning AB, Umeå.

PS. Vi fortsätter att planera för en tid efter Corona. Vi måste fortsätta lära över gränserna. Mindre ofta, för miljöns skull, men som alltid med kvalitet!

Vårt program för 2022 finns nu på hemsidan. Vi hoppas att de vacciner som nu förhoppningsvis finns tillgängliga i början på 2021 fungerar så att denna pandemi är under kontroll 2022. Se curomed.se. DS.

Senaste inläggen