End of game ytterligare ett år?

Vi har länge närt hoppet att få ynnesten att genomföra vår fantastiska kursresa till Tahiti över nyår. Häromdagen ändrades allt. Per Ahlberg på Dental24 hörde av sig i ett mail där han sa att vår hemsida inte verkade vara uppdaterad på sistone. Han hade rätt, jag har i flera månader varit vankelmodig, skulle vi trots allt kunna genomföra arrangemanget, vi hade ju så många anmälda och intresserade?

Förnuftet hade i flera månader sagt mig att vi måste ställa in, men känslan ville inte riktigt ta det avgörande steget. Jag har ju så otroligt starka, positiva minnen från vårt förra besök, och jag förstår så väl varför den svenske medlemmen i Kontiki-expeditionen, Bengt Danielsson efter äventyret bosatte sig på Tahiti.

Knastertorrt berättar svenska Wikipedia: Den 28 april 1947 satte Heyerdahl och hans besättning, som bestod av fyra norrmän samt svensken Bengt Danielsson, segel vid Callao i Peru på en balsaflotte byggd i traditionell stil. Efter 101 dagar nådde de ön Raroia i Tuamotu-arkipelagen. Boken om expeditionen översattes till över 70 språk.

Just vid vårt besök på Thaiti 1990 fick Bengt Danielsson och hans hustru Marie Therese Right Livelihood-priset också kallat det alternativa Nobelpriset för sina insatser för ögruppen och för sin kamp mot fransmännens provsprängningar av atombomber på en av atollerna på Tahiti. Min fru Karin försökte under ett par timmar ringa mig den morgonen för att berätta om den glada händelsen, men jag var ute och sprang längs milsvida palmkantade stränder i den tidiga morgonsolen. Till slut fick hon kontakt och otroligt nog hade vi ett besök hos honom på programmet denna dag. Vi inhandlade äkta fransk champagne, Tahiti är ett franskt protektorat, en uppsättning orkidéer och tog vår buss ut till den hövdingahalvö som var Bengt Danielssons paradis på Tahiti. Vi var de första som gratulerade, själv hade han ingen aning. På den tiden var jag också jordbrukare och hade alltid Lantmannamössor som jag tvingade på prominenta människor som vi kom i kontakt med.

Bengt, iförd Lantmannakeps, grön med genomskinlig brun eller grönfärgad skärm, jag kommer inte ihåg vilket, ställde sig på den stenmur som omgärdade fastigheten och höll en tretimmars föreläsning om Tahitis historia. Vi var helt bergtagna av hans berättelse om folkförflyttningar, våld och kärlek. Han är för alltid inskriven i Tahitis Hall of Fame för sin bedrift att forska om och beskriva Tahitis historia som han gjort i 9 band om 500 sidor vardera. Tandläkare Sören Andersson från Växjö, eller om det var hans hustru, förevigade allt med den tidens, med nutida mått, gigantiska videokamera.

Åter till vår planerade kursresa. Jag fick sätta mig ner och nyktert gå igenom alla fakta: USA har 14 dagars karantän. Tahiti kräver intyg inte äldre än 72 timmar, som försäkrar att besökaren är fri från corona. Världens längsta inrikesflyg från Paris till Tahiti, 25 timmars nonstopflygning, är nedlagt. Idag måste man flyga via USA, Nya Zeeland eller Australien. Det syns heller inget stopp på viruset ännu, tvärtom, nu sker ett omtag på många håll i världen och ännu finns inget vaccin att lita på.

Tillsammans med er som anmält sig till detta års kurs och alla intresserade hoppas vi att vetenskapssamhällets duktiga forskare löser vaccinfrågan i god tid till nyåret 2021/22 så att vi kan genomföra kursresan då. Vi får längta ytterligare ett år. Att längta är att ha en förväntan och förväntan ökar dopaminproduktionen, och mer dopamin ökar lyckokänslan. En av mina vänner, en känd svensk tandläkare och världsresenär, älskar att planera sina resor. Nu har ni en aning om varför.

Med detta sagt kommer jag att uppdatera kursprogrammet senare i höst. Just nu är jag intensivt upptagen med en annan hobby som jag haft de senaste 20 åren. Att flytta hus. Min hustru tror att jag drabbats av ett husflyttarvirus och jag tror att hon har rätt. Sammanlagt har vi hittills flyttat fem hus, bland annat ett tvåvåningshus från den lilla byn Sandfors, innanför Kåge norr om Skellefteå. En nätt liten färd på cirka 20 mil. Plus en massa lador, hönshus, hundhus, uthus med mera. Vi börjar få en hel by här i Håkmark. Nu ställer dock vädret till det för oss med dessa enorma mängder av regn. Så det blir kanske regnet och snabba väderomslag som tar död på detta mycket svårgripbara virus eller vad det kan vara. I helgen slog vädret i Umeå om från 8 grader kallt på lördagsmorgonen till 8 grader varmt senare på dagen.

I min förra krönika lovade jag att vi denna gång skulle reflektera över vad ett robust samhälle innebär och vad goda relationer innebär för individer och samhälle. Det svenska bondesamhället fram till 1950-60-talen var nog ganska robust. En familj kunde klara sig på 8-10 kor och en bra arbetshäst. Inget liv i överflöd, men heller ingen nöd. Landsbygden i Ladakh som jag berättat om, är ett annat exempel liksom naturligtvis alla det vi kallar ”primitiva samhällen”. Mycken tid för muntlig tradering, berättelser och historier, ingen stress och plats för alla. Bara i vår lilla by fanns så sent som på 1970-talet flera så kallade mindre begåvade som kunde leva med i bygemenskapen.

I ett annat avseende har historien visat att dessa samhällen inte var så robusta. När de utsattes för lockropen från städernas tempo, nöjen och en bekvämare livsstil avfolkades Norrlands inland, Värmlands skogar, de isolerade byarna i Ladakh, Bhutan och till och med de paradisiska öarna i Polynesien till förmån för Stockholm, Leh, New Delhi, Auckland, Honolulu och London, bara för att ta några exempel. Det kanske också är ett slags virus, vem vet?

Jag tar gärna emot synpunkter från er alla på denna krönika, tore@curomed.se

Med vänlig hälsning
Tore Sahlin

 

Tore Sahlin är specialisttandläkare och licensierad organisationskonsult. Sedan 1988 driver han Curomed Utbildning AB, Umeå.

PS. Vi fortsätter att planera för en tid efter Corona. Vi måste fortsätta lära över gränserna för att inte vi och dem-tänkandet skall breda ut sig. För att ständigt påminna oss om att vi människor är bra lika överallt i världen och att vi har mer att tjäna på att samarbeta än att bygga murar. Och för att det är roligt, inte minst. Mindre ofta för miljöns skull, men med kvalitet. DS.

Senaste inläggen