Ansiktet utåt

Att vara tandsköterska är att vara representant och det leende ansiktet utåt för kliniken. Vi ska le i ur och skur och hälsa dig varmt välkommen oavsett väderlek i hjärttrakten. På gott och ont!

Ambitionen att vara något av en glädjespridare har funnits med mig länge. I mitt förra arbete märkte jag hur fint det kändes att kunna få någon att le, ändra någons dag så att den istället för misslyckad kändes bra! Det gav en underbart varm känsla som följde mig under dagen. Den detaljen blev en viktig pusselbit när jag bestämde mig för att söka till tandsköterskeutbildningen. Denna ambition att få andra att må bra borde ligga till grund för alla som väljer vårdyrken. Det ser ut att stämma för det mesta, men vissa gånger då jag kommit i kontakt med vårdgivare har jag verkligen undrat. Visst kan man ha en dålig dag, men får man ha en dålig dag som vårdgivare i kontakten med patient? Min åsikt är att ha en dålig dag, men lämna den utanför väntrum och behandlingsrum. Där är jag hård mot både andra och mig själv. I synnerhet mot mig själv.

Det är verkligen inte patientens fel om jag haft en dålig morgon, har ont i magen eller hamnat i luven på en kollega precis före besöket. Patienten har nog som det är med att komma till tandläkaren. Vi tar hand om människor som oftast inte alls vill vara hos oss, tandläkaren är för de flesta den sista platsen man vill besöka. Ofta har patienten problem och kanske värk, eller är hemskt rädd. Ska han eller hon då också mötas av en surmulen sköterska med åskan över huvudet? Det tycker inte jag!

Så tandläkaren får vara grinig? Nehej, men de kommer nog undan med det lite lättare. Oftast är det vi tandsköterskor som spenderar mest tid med patienten. Vi hämtar dem i väntrummet, småpratar i behandlingsrummet medan vi gör iordning och kanske utför en del av behandlingen. Sedan kanske vi också träffar patienten i receptionen. Jag ser det som en guldkantad utmaning att få patienten på bra humör, oavsett kringliggande faktorer!

Jag har fått erfara hur man som sköterska många gånger får vara boven som ska hängas. Jag är den första som patienten möter i väntrummet, är vi då rejält sena är det jag som får en skopa kallvatten över mig. När vi kommer in till tandläkaren och även han ber om ursäkt för förseningen så har patienten redan avreagerat sig på mig och det låter ofta: ”Det är iiiingen fara alls!”. Sådant kan man absolut tycka är orättvist som tusan, men är det inte en del av vårt jobb? Att vara vardagshjältar som sopar undan sura miner med ett glatt humör! Så länge vi uppskattas för det.

Och hjältar är vi alla som fixar detta dag ut och dag in. För det är såklart inte lätt alltid. Förra veckan var riktigt tung. Jag hade hemskt ont i magen, kände mig deppig och var ur alla möjliga gängor. Med kraft och våld drog jag på ett leende och ropade in patienterna, letade efter små positiva detaljer att haka fast vid. Det kunde vara en så liten sak som att jag talade om för patienten att hon hade otroligt vackra örhängen, och fick ett leende tillbaka. Kämpade på och efter halva dagen märkte jag att jag var mycket lättare och gladare. Men det gäller samtidigt att vara genuin och ärlig mot sig själv. Ge inte komplimanger du inte menar. Tala om för kollegorna att din dag är lite mörk och varför. Ta hand om varandra i fikarummet så att alla orkar fortsätta vara hjältar.

 

Bästa Hälsningar

Johanna

Senaste inläggen