Gravid på jobbet

Tandsköterska och gravid i sjätte månaden. Hur går det på jobbet? Inte är jag stor än, så hur sjutton kan det kännas så tungt? Det är min första graviditet och hur mycket jag än trodde jag visste om hur det skulle bli så kan jag lova att jag inte visste ett dugg! Alla besvär som uppkommit har jag googlat, bara för att få svaret ”det är fullkomligt normalt”. Ändå blev jag så himla förvånad när jag plötsligt vaknade upp raklång på golvet i fikarummet. Jag som bara var lite snurrig och precis avvikt från behandlingsrummet, vad sjutton gjorde jag på golvet?!

Att må illa på jobbet är inte ultimat, särskilt inte när toaletten ligger vägg i vägg med både väntrum och behandlingsrum, och dessutom har lövtunna väggar. Då får man planera för andra lösningar, som papperskorgen på kontoret. Som tur var slapp jag använda den. Att tänka på tandhälsan, när det enda som hjälpte mot illamåendet var att småäta, var ogenomförbart. Erkänner villigt att jag klarade resan till jobbet varje morgon med hjälp av Kexchoklad, och resten av dagen med andra söta chokladbars jag bunkrade i väskan. Först fick jag ”ångest i tänderna”, men fick acceptera att det var som det var. Karies och Baktus fick väl hacka ett hål då, hellre det än att spy i en papperskorg. (Jag hoppas verkligen att alla gravida som jobbar på en tandvårdsklinik blir väl omhändertagna med extra profylax under denna tid! Det är väl det minsta man kan stötta sin gravida personal med.)

 

Äntligen är illamåendet borta och jag har nu äntrat fasen ”Jag är 32 men kroppen är Agda 87 år”. Ryggen gör ibland så ont efter en arbetsdag att jag gråter. När det är som värst kan jag inte ens böja mig för att lyfta toalettlocket. Nu har jag skaffat en stödgördel som hjälper till viss del. Det låter ju som att man har ett åbäke från 1800-talet på sig, men den är väldigt slimmad och syns inte under kläderna. Jag försöker också göra stärkande yoga-övningar varje dag. Trodde nog inte jag skulle få dessa problemen då jag är hyfsat vältränad, men åter igen får jag erfara att det blir som det blir. Säger jag och tar en chokladbit, inte för att jag mår illa längre men för att jag är så nedrans himla galet godissugen nästan jämt, och jag får hormonstinna utomjordliga utbrott om jag inte får äta mitt godis när allt annat känns slitigt och tungt! Min man säger att han lätt hade kunnat gå i en mörk gränd i den våldsammaste förorten om natten utan att vara rädd, men JAG skrämmer honom verkligen nu. Ja, vad ska man säga. Jag är verkligen beredd att hugga handen av den som tar det sista i godispåsen. Normalt är jag en emotionell människa, men de humörsvängningar och känslostormar jag fått uppleva som gravid är ofattbara. Som tur är fungerar jobbet distraherande för mig, och jag gläds av att få andra att tänka på.

 

Stress är något jag klarar mycket sämre som gravid, det är som att kroppen instinktivt kopplar på varningssignalerna istället för reservorken. Antar att det är i sin ordning då stress inte alls är bra för ett ofött litet knytt. Men nog så frustrerande för den arbetande nybörjarmamman.

 

Nej, det går inte att förutsäga hur en graviditet ska bli och hur arbetet ska funka ihop med den. Det gäller att improvisera och hitta lösningar på bästa sätt, vilka kringelikrokvägar man än får ta. Och ha kollegor och chef som jobbar MED en i detta. Det är ju faktiskt något livsviktigt man går igenom som gravid.

 

Vänliga Hälsningar från en något trindare

Johanna Ene

Senaste inläggen