Hemmajobbarnas ekonomiska snabbspår under pandemin

Jag sitter och läser artiklar om människors olika ekonomiska situation i pandemins kölvatten. I fackförbundet Visions tidning ställs frågan ”Ska de som inte kan jobba hemifrån få ekonomisk kompensation?”

Jag läser artikeln och tänker för mig själv att den frågan trodde jag inte ens att jag fick lov att ställa. För det är så fult att gnälla. Men många gånger under pandemin har orättvishetskänslan susat genom min kropp när jag tvingats stanna hemma för snuva medan någon, som i normala fall skulle jobbat jämsides med mig, nu istället slipper sjukanmäla sig och kan sitta snorig hemma med laptop medan lön rullar in. För min egen del backar privatekonomin som en rädd hare i takt med att min orospuls ökar. Skippetiskipp. Skippetihopp.

Nä, usch det är fult att vara småsint och gnälla. De ska vara glada de som kan jobba hemifrån, fint för dem! Så tänker jag medan jag stressad ringer min man på jobbet för att se om han kan ta över VAB:en på torsdag. Ingen av oss kan jobba hemifrån. Båda har arbetsplatser som kräver oss. Jag pusslar våra jobb och vår ekonomi i huvudet medan signalerna går fram.

När jag inför mig själv slutat ursäktandet, så tänder jag till på det där ofta återkommande faktumet att det i många fall är de som redan tjänar mindre och har slitsamma arbeten som åter igen drattar på ändan med nitlotten i näven.

När Covid-19-pandemin gjorde sitt intåg i Sverige hade jag precis fått nytt jobb efter ett par månader av först sjukskrivning och sedan arbetslöshet. Ena dottern blev förkyld med en varaktig hosta och var inte välkommen tillbaka till förskolan förrän tre veckor senare. Jag tog all VAB ihop med en sked ångest varje dag i tre veckor. I mitt huvud snurrade vår familjs ekonomi. Då jag jobbade deltid och var provanställd blev det en rätt självklar överlevnadsstrategi att låta min man jobba på, som var fast anställd på 100%. Man kan lätt säga att mitt huvud var fullt av en slags panikframkallad ekonomisk strategi under dessa veckor. Det önskar jag ingen.

Där har vi en bra orsak till att se till lika löner, för har man i hushållet jämbördiga löner blir det mer självklart att dela till exempel VAB lika mellan sig. Jag har längre utbildning än min man och jobbar lika hårt, ändå lär han alltid tjäna ca 10 000 kr mer än mig i månaden som läget är nu. Nu försöker vi, trots det, dela lika på VAB för våra arbetsplatsers skull. Men det är ju givetvis inte självklart att man vill, eller kan, resonera så.

Många rapporter visar på ökad produktivitet för företag där många jobbar hemifrån. Fantastiskt! Jag tycker det är otroligt fint att kunna ha det så. Och många vill fortsätta ha det så till viss del, även efter pandemin. Jag förstår. Världens förmån, i mina ögon.

Själv får jag stå mitt kast av yrkesval, tydligen. Jag har verkligen inget emot att vara på mitt jobb, men om det inte redan framgått så föder dagens situation lika delar avundsjuka som ekonomisk förlust när kollegan högre upp i hierarkin och lönelappen kan ta jobbet hemifrån sängkanten.

Funderar bakåt över antal sjukdagar… nej veckor, sedan pandemin startade och pulsen ökar av blotta tanken. Halsen snör ihop sig bara av tanken på en sjukanmälan. Det är svårt att vila sig frisk när oron bankar på inifrån.

Vänligen
Johanna

Johanna Ene är tandsköterska och blev utsedd till Årets tandsköterska 2017. Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.net

Senaste inläggen