Konflikten inombords är total nu

Jag måste skriva av mig. I veckan publicerade jag ett blogginlägg på min hemsida www.tandskoterskan.net och var väl ganska arg på läget med brist på PCR-prover och långa provsvarstider, som såklart påverkar oss som arbetar i vården och som på något sätt försöker hålla ställningarna i allt detta. Jag var nog arg på hur ”alla” tanklöst gick och testade sig, oavsett om det egentligen var nödvändigt.

Jag är själv fast hemma just nu, på grund av att så stor mängd personal på dotterns förskola är smittade av covid så att vi var tvungna att stänga förskolan resten av veckan. Samtidigt ingår storasyster i smittspårning genom skolan. Nu går jag här hemma och väntar på att förskolan ska öppna igen, och att dotterns provsvar ska komma.

Det har fött så många splittrade känslor och tankar inom mig. Jag dras mellan den där ilskan över att kreti och pleti går och testar sig för att kunna åka på nöjesresor eller annat icke nödvändigt, och en stark längtan till att bara skita i det här nu och låta allt vara som vanligt. Konflikten inombords är total.

Smittan har nu krupit så nära inpå att min stress över att vi ska bli sjuka stundtals krockar med taket. Idag har jag röjt och städat hemma i någon slags panik, för att det ska vara i ordning ifall vi kommer ligga däckade endera dagen. Jag kom på mig själv mitt i röjandet och tänkte ”Herregud, håller jag på att dödsstäda, eller?”.

Trots att vi har det bra, vår lilla familj, så känner jag mig ensam. Det tror jag nog vi alla gör. Jag tänker att detta tillstånd vi befinner oss i är inte sunt för oss människor. Vi behöver varandra. Vi behöver få vara nära.

Medan jag går här hemma med barnen dras jag mellan att njuta av vår tillfälliga frist, att få vara med varandra, och den enorma saknaden av en annan slags tillhörighet och gemenskap. T.ex. den jag har på min arbetsplats, och den jag har med mina vänner. Ett telefonsamtal är inte nog längre.

Mitt förnuft talar om för mig att vi gör rätt i att hålla avstånd och lyssna till restriktionerna. Samtidigt får jag veta att ålderdomshemmet min farmor bor på nu stänger för alla besök, oavsett vad!!! Det spelar alltså ingen roll att min farmor förmodligen i detta nu bara ligger och väntar på döden, inte ens hennes barn får komma in till henne. Det får hela mitt väsen att vilja explodera sönder och samman. I min värld är det totalt oetiskt att låta en människa dö ensam, utan sin familj! Tårarna bränner när jag skriver detta. Allt bränner. Där ska hon ligga och försvinna från oss utan oss.

Jag märkte idag hur min hjärna går in i förnekelse för att skydda mig från tankarna om en ensam död. Jag skulle ringt hemmet för att tala med henne. Men när jag tänker på henne är det i en annan tid. Min hjärna målar upp farmor i hennes lägenhet, där allt är som vanligt och hon förbereder smörgåsar när jag kommer. Ska verkligheten komma fram måste jag anstränga mig hårt nu.

Jag fick ta av mig glasögonen för att jag grät så. Skrev vidare utan att se. Så får det bli. Jag tror att det är viktigt att vi delar hur det verkligen är just nu. Och att förnuft och känslor ibland strider hårt inom oss.

Det känns som om det var längesedan jag skrev så ärligt. Heja ärligt och känslosamt! Ta hand om er. Verkligen.

Johanna

Johanna Ene är tandsköterska och blev utsedd till Årets tandsköterska 2017. Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.net

Senaste inläggen