Nu är Anders död, vila i frid.

Han är död nu. Vila i frid, fina Anders. Det är en märklig sorg, den efter en patient. Vi kommer varann nära. Närmare än man kanske tror.

Samtalen rör sig inte bara om tänder – utan om livet. Och ibland om döden.

Han uteblir från sitt sista besök.

Jag ringer upp, så glad för vårt sista samtal.

Jag sitter på kliniken, pratar i min privata mobil – för nästan alla mina patienter har mitt nummer.

Han svarar:

Hej Karin. Gott att du ringer. Det är nära nu.

Vi pratar en stund. Jo, han är på hospice.

Och ja, det är nära nu.

Jag gick nästan över till andra sidan i tisdags, säger han. Jag dog nästan, Karin, säger han

En av sönerna sitter hos honom när vi pratar.

Jag säger att allt kommer att gå bra.

Tror du det? frågar han.

Ja, säger jag. Det vet jag. Allt kommer att gå bra.

Så ses vi sen, säger jag.

På andra sidan, svarar han.

Det blir trevligt, säger jag.

Och vi är överens.

Det blir gott att ses där, på andra sidan.

Han var yrkesverksam. Läkare.

Tränade. Levde.

Men trött. Så trött.

Han somnade alltid i stolen när vi behandlade.

Man lär ju sig inget om tänder på läkarprogrammet, brukade han säga och skratta till.

Det tar vi nu, svarade jag.

Tillsammans tar vi oss från sjuk till frisk i munnen.

Samtidigt går han, i kroppen, från frisk till mycket sjuk.

Han fick aldrig någon tydlig diagnos.

Bara… full av cancer. Helt plötsligt.

Jag minns smset i höstas.

Munnen brinner av cellgifter.

Genom ett litet meddelande på 1177 lyckas jag få in honom akut till onkologens bedömningsenhet för lindring.

I kraft av min tandläkartitel når jag fram.

En liten notis – som gör skillnad.

Hans patientstatus är så skrämmande låg.

Som att han inte har något värde alls i systemet.

Det stressar honom mycket. Munnen lugnar sig men kroppens hejdlösa galencancer galopperar vidare.

Saknar du ditt jobb? frågar jag – nej aldrig nej – trippelbokad vårdcentralsläkare som springer och jagar provsvar, remisser som kommit bort, fler på kö – att aldrig räcka till. Nej det saknar jag inte.

Så igår uppdaterar jag hans uppgifter i journalen.

Då lyser knappen upp:

“Avliden.”

Där är den.

Definitiv.

Vi ses inte mer här, i jordelivet.

Men vi sa ju det.

Vi ses sen.

På andra sidan.

Det blir trevligt.

Min sista daganteckning blir:

Nu är Anders död, vila i frid.

Anders heter egentligen något annat.

Karin Sjögren
Leg tandläkare, odont dr, Göteborg