När mindre blir bättre: lyckad tandblekning av en helt oblitererad traumaskadad tand

Ibland kan missfärgning av traumaskadade tänder utvecklas gradvis och utan märkbara symptom, vilket kan leda till diagnostiska och terapeutiska utmaningar vid ett senare tillfälle. Följande fall illustrerar ett sådant scenario med en 28-årig kvinnlig patient som behövde behandlas nitton år efter den ursprungliga traumaskadan.

Hon råkade ut för en tandskada år 2006, när hon bara var nio år gammal. Enligt henne verkade den skadade tanden 11 vara helt normal i många år efter händelsen. Omkring 2016 märkte hon dock för första gången en lätt färgförändring och 2018 hade missfärgningen blivit betydligt märkbar (fig. 1).

Efter att hon avslutat sina studier till tandläkare gjorde hon själv en bedömning av situationen 2025. Radiologisk undersökning visade på ett helt oblitererat pulparum. Kanalens struktur var inte synlig, dock förekom inga radiologiska tecken på periapikal patologi eller benresorption (fig. 2). Följaktligen var det inte möjligt att göra vare sig en rotbehandling eller en intern tandblekning. Dessutom svarade tanden inte på vitalitetstest, men det fanns inga klara indikationer på pulpanekros.

Fynden gjorde att hon slöt sig till att en skalfasad skulle vara den enda lösningen, något som hon inte ville ge sig in på om andra alternativ fanns. Slutligen kom hon till min praktik och sökte för en minimalinvasiv behandling. 

På grund av ovannämnda totala obliteration av kanalen och det omöjliga i att göra en konventionell endodontisk terapi var det dessutom uteslutet med intern blekning eftersom åtkomst till pulparummet hade medfört ett invasivt ingrepp.

Eftersom radiologiska och kliniska tecken på inflammation saknades (fig. 2), bestämde jag mig för att följa ett blekningsprotokoll för extern blekning för att uppnå en estetisk förbättring utan att riskera tandstrukturen.

Efter en professionell rengöring tog jag tandfärgen, den visade sig vara A3 för den berörda tanden 11, bredvid B1 för tand 21 (fig. 3 och 4).

För blekningsproceduren använde vi en individuell skena som redan fanns och Opalescence PF blekgel med 10 % karbamidperoxid (Ultradent Products, Inc). Först blektes överkäken i två veckor för att påverka den allmänna omgivande tandfärgen (fig. 5).

Därefter inriktades behandlingen enbart på tand 11 i ytterligare tre veckor. Efter totalt fem veckor hade tandfärgen förbättrats till en vacker BL4 för tand 11 och BL3 för tand 21 (fig. 6 och 7), vilket innebär att 11:ans tandfärg nästan matchade omgivande tänder (fig. 8). Patient var helnöjd med resultatet och glad för att inget invasivt ingrepp var nödvändigt.

För mig var det också givande att se att den klassiska externa blekningsbehandlingen med en relativt lågkoncentrerad gel kunde ge en så lyckad blekningseffekt. Om man tänker på att nästa alternativ möjligtvis hade varit en indirekt skalfasad så visade sig denna behandling helt klart vara ett bättre alternativ. Även om den externa blekningsbehandlingen inte skulle gett önskat resultat skulle det fortfarande varit ett viktigt alternativ eftersom alla färgförbättringar bara kan underlätta det keramiska arbetet för tandteknikern.

Detta fall visar specifikt på hur valet av försiktigare, mindre invasiva behandlingar kan löna sig även om resultatet från början kan tyckas osäkert. Det utmärkta resultat som uppnåddes med Opalescence PF 10 % understryker hur effektiva och pålitliga externa blekningsbehandlingar kan vara, till och med i komplexa fall med total obliteration av pulparum och rotkanal. Den milda sammansättningen hade en anmärkningsvärd effekt utan att inverka på tandstrukturen eller orsaka känslighet. Mest imponerande var att patienten själv – en ung tandläkare – var så nöjd med det estetiska resultatet och det faktum att denna enkla, konserverande behandling kunde ge ett så övertygande resultat. Slutligen visar fallet att ju mindre kan faktiskt vara desto bättre i modern tandvård.