Återanvändning av tandvårdsmaterial: Vacker tanke, svårt i praktiken

Titan och zirkonia används av tandläkare och tandtekniker över hela världen. De gör livet lättare och billigare för patienter. I likhet med många andra material i tandvården, tycker de inte om att återanvändas.

Titan

Titan är ingen särskilt dyr metall. Titanplåt kan köpas av vem som helst, exempelvis på webbshopen Alibaba. Pris runt 150 kr kilot. Att framställa medicinskt titan är en dyr process. Titan som används i medicinska implantat har renhetsgrad 4 eller 5. Titan av grad 4 är rent till 99 procent. Titan av grad 5 är legerat med aluminium och vanadium, vilket gör det starkare och mer hållbart. Rent medicinskt titan kostar 2 000–6 000 SEK/kg att köpa in. Det är certifikaten som driver upp priset. Skulle någon saluföra implantatskruvar eller höftproteser av titan i kilopris, så hamnar vi någonstans på 30 000–60 000 kr kilot.

Finns det ingen möjlighet att återvinna en sådan dyr resurs? Svaret är nej, av flera skäl. Dels är det inte enkelt – och framför allt inte etiskt – att avlägsna ett tandimplantat från en levande eller avliden person. Bortsett från det, är volymen helt enkelt för liten.

Men människor kremeras ju? Sedan 2016 finns ett program i Sverige för att utvinna metaller från kremerade avlidna. Under första året återvanns 30 643 kg metall till ett värde av 80 miljoner kronor. Titan från höftproteser utgjorde en stor del.

Skulle inte titan från höftproteser kunna återanvändas till dentala implantat? Nej, det går inte heller. För det första är det förbjudet. Enligt svensk lag får man inte återanvända några slags implantat, som redan använts på en person. För det andra är processen att rena och stöpa om både krävande och dyr. Det skulle helt enkelt inte löna sig.
Titan är inte som stål som man bara smälter ned. Det krävs en kontrollerad atmosfär utan syre, säger Fredrik Engman, grundare och CTO på implantatföretaget Neoss.

– Titan som återvinns måste dessutom rengöras för att inte kontaminera brukare eller patienter och för detta krävs kemikalier och processer som tar bort alla fördelar som du har med att återanvända materialet.

– Det hade kostat extremt mycket att få tillbaka titanet till något användbart. Dessutom ser jag inte hur detta kan vara förenligt med dagens lagstiftning eller vara etiskt acceptabelt.

Det titan som en gång satt i någons käke, får användas icke-medicinskt. Det blir till kockknivar, icke-magnetiska verktyg, flygplansdelar samt till smycken och konst.

Zirkonia 

Material till tandersättningar ger spill. Fräsning framkallar till sin natur mycket spill. Zirkonia – eller zirkoniumdioxid – levereras ofta i cirkulära block, eller ”puckar”. Spillet vid fräsning av tandersättningar från en puck varierar. Det går att fräsa flera arbeten ur samma puck. Med optimerad ”nesting” kan man får in flera jobb på samma puck. Men svinnet är ändå stort.

En japansk uppsats från 2024 uppskattade att 30 procent av en typisk zirkonia-puck blir fräsdamm. 50 procent slängs bort som rester. Totalt alltså 80 procent. Forskarna konstaterade att det finns betydande ekonomiska och miljömässiga incitament till att återvinna zirkonia.

Precis som i fallet med titan, är processen att återvinna zirkonia svår och dyr. Här tycks det finnas ett intresse för bättre återvinning. Det finns mycket forskning i ämnet. Men specialisttandläkare och tandtekniker Michael Braian, är skeptisk.

– Det finns ingen lönsamhet i att återvinna, därför att materialet inte är dyrt! Det finns kinesiska lågprisprodukter som är ofattbart billiga. Hade det varit guld, hade man återvunnit varenda gram. Det bästa sättet att döda en diskussion är att säga att det är för dyrt. Många kan ha rätt, men ingen har lust att betala mer för det något.

– Zirkoniumdioxid är inget dyrt ämne och vad jag vet är zirkoniapulver ingen miljöbov. Då är det värre med alla oljor och annat man har i fräsmaskinerna när man fräser, och vattnet som kontamineras när man kyler ned, och all el som används för att få fram en enda krona.

Silver, kobolt och annat.

Det finns fler material som borde vara aktuella för återanvändning. I en uppsats från Indien, från 2013, räknade en grupp forskare ut man skulle kunna utvinna 500 kilo silver per år, genom att återanvända legeringar som används vid Indiens tandläkarhögskolor.

Litiumdisilikat, används för samma saker som zirkonia. Svinnet är på 20 – 40 procent, eftersom litiumdisilikat levereras i mindre block. Legeringen kobolt-krom används som ”skelett” i många tandtekniska produkter. Kanske 30–40 procent av inköpt kobolt-krom material går förlorat som restprodukter eller avfall vid fräsning och slipning. 10–20 procent kan gå till spillo vid gjutning beroende på precisionen i gjutningsprocessen. Damm och metallspån från bearbetningen måste hanteras som farligt avfall.

Är återvinning av moderna material möjlig? Processerna är dyra och riskerar att förändra egenskaperna i materialet. Det finns risk för kontaminering. Myndigheter kräver spårbarhet. Ansvarsfrågan kan bli komplicerad vid ett missöde. Etiska regler tillåter inte medicinsk återanvändning.

Det kanske blir annorlunda i framtiden, ifall ny teknik och nya metoder utvecklas. Idag är effektiv recykling av använda tandvårdsmaterial en avlägsen tanke.

Tandvård: En lång tradition av återvinning

Bland de första arkeologiska fynden av protetisk tandvård kommer från etruskiska gravar. Etruskernas civilisation var en föregångare till Romarriket. Etruskiska tandläkare kunde runt 400 f.kr. göra broar av guldtråd och tänder från andra människor.

Länge användes tänder från avlidna personer till proteser. Efter det berömda slaget vid Waterloo 1815 – där tiotusentals soldater dog – uppkom termen ”Waterloo teeth”.  Tänder från döda soldater var eftertraktade eftersom de kom från från unga, ofta friska män. 

Kanske är dagens digitala smile design system en modern version av återvinning. De inscannade biblioteket av tänder kommer ursprungligen från verkliga person. Tändernas former återanvänds i digital form.

Källa: Wikipedia, ChatGTP.