Försiktighet kräver kunskap, inte antaganden

Det är bra att arbetsmiljöfrågor tas på allvar. Där råder ingen oenighet. Krom (VI) är cancerogent, och det nya gränsvärdet på 0,001 mg/m³ är satt just därför att ämnet ska kontrolleras strikt. Frågan är inte om vi ska vara försiktiga. Frågan är hur försiktighet ska omsättas i praktiken.

Det nya gränsvärdet är ett hygieniskt luftgränsvärde. Det är fastställt utifrån epidemiologiska data, toxikologi och biomonitorering, och inkluderar redan en betydande säkerhetsmarginal. Regelverket bygger på en tydlig princip: exponering ska mätas i andningszonen, jämföras med gränsvärdet och vid behov reduceras genom tekniska åtgärder. Det är så systemet är konstruerat. SafeChrom-projektet har haft stor betydelse för att sänka gränsvärdet. Det visade att krom (VI) fortfarande förekommer i vissa svenska industrimiljöer och att biologisk monitorering kan ge värdefull kompletterande information. Men projektet studerade framför allt svetsning, ytbehandling och tung metallbearbetning, inte tandtekniska laboratorier med punktutsug, inkapslad blästring och begränsade materialvolymer. Att direkt överföra dessa exponeringsnivåer till dental miljö saknar i dag empiriskt stöd.

Argumentet att “frånvaro av bevis inte är bevis på frånvaro” är korrekt i strikt logisk mening. Men det innebär inte att man kan utgå från att exponeringen är okontrollerbar. Arbetsmiljölagstiftningen är inte uppbyggd kring antaganden om värsta möjliga scenario, utan kring mätbar exponering och proportionerliga åtgärder.

Biologisk provtagning kan vara ett värdefullt komplement i vissa situationer. Men biologiska markörer måste tolkas med försiktighet. Spår av krom i blod eller urin visar att exponering förekommit, inte att den överskrider ett hälsobaserat gränsvärde. Kroppen speglar dessutom all exponering, inklusive bakgrundsnivåer från kost och miljö. Biologisk monitorering ersätter därför inte luftmätning, den kompletterar den. I dag saknas publicerade mätningar av krom (VI) i tandtekniska laboratorier. Det är en kunskapslucka. Men en kunskapslucka är inte ett bevis på att gränsvärdet inte går att uppfylla. Den rimliga slutsatsen är att vi behöver mätningar, inte att materialhanteringen är oförenlig med lagstiftningen.

När det gäller materialval är det självklart rationellt att använda alternativ där de är kliniskt fullgoda och arbetsmiljömässigt mindre belastande. Det är en professionell avvägning vi gör när vi skapar en specialanpassad medicinteknisk produkt baserad på förutsättningarna för en specifik patient. Men den diskussionen är skild från frågan om kobolt-krom i sig är olagligt eller tekniskt omöjligt att hantera inom gällande gränsvärden. Det finns i dag inget underlag som visar det.

Historiska paralleller till asbest är retoriskt kraftfulla men vetenskapligt problematiska. Asbestexponering skedde i helt andra koncentrationer, utan moderna ventilationskrav, innan systematiska gränsvärden och arbetsmiljölagstiftning fanns. Att likställa dagens reglerade metallbearbetning i tandtekniska labb med 1960-talets asbestmiljöer riskerar att skapa mer oro än klarhet.

Det ansvarsfulla i det här läget är därför tydligt, identifiera riskmoment, genomför yrkeshygieniska mätningar i andningszonen, komplettera med biologisk monitorering där det är motiverat och vidta tekniska åtgärder om det behövs. Om halterna ligger över gränsvärdet ska de sänkas. Om de ligger under ska vi kunna konstatera det.

Försiktighet är en dygd. Men försiktighet utan mätning riskerar att bli spekulation. Arbetsmiljöarbete fungerar bäst när det är systematiskt, proportionerligt och datadrivet. Det är så vi tar faktabaserade beslut och det är så vi skyddar tandtekniker.

Per Svanborg
Docent Göteborgs universitet