Låt oss mäta i blodet, inte bara i luften – en replik om branschens framtid

Det gläder mig att min artikel om MK-kronans framtid och de nya gränsvärdena för Krom VI har väckt liv i en debatt som legat i dvala alldeles för länge. Jag vill tacka både Per Svanborg och Anders Ericson för deras inlägg. Det visar att vi alla bryr oss djupt om vår bransch, även om vi just nu ser på riskerna genom olika glasögon.

Jag har arbetat som tandtekniker i över 30 år. Jag minns tydligt mina lärare på utbildningen, gamla rävar som själva stått vid bänken när asbest användes som liner i gjutringarna och amalgam knådades för hand. De lärde oss den hårda vägen: ”Akta er för dammet, andas du in det här leder det till din död.”

Då, precis som nu, fanns det röster som manade till lugn. ”Asbest är oumbärligt för passformen”, sas det. ”Amalgam är ofarligt i munnen”, hävdades det. Idag vet vi bättre. Vi vet att det som är tekniskt överlägset eller ekonomiskt fördelaktigt inte alltid är biologiskt hållbart.

Frånvaro av bevis är inte bevis på ofarlighet

Per Svanborg manar till lugn och hänvisar till att vi har god ventilation. Men i samma andetag erkänner han, mycket hederligt, att det saknas specifika data för Krom VI i svenska tandtekniska labb. Här vill jag åberopa försiktighetsprincipen. Att vi inte har mätt höga halter är inte detsamma som att de inte finns.

Det nya hygieniska gränsvärdet från Arbetsmiljöverket (AFS 2025:2) sänks till 0,001 mg/m³. Det är en extremt låg nivå. Att tro att vår befintliga utrustning, dimensionerad för gårdagens regler, per automatik klarar morgondagens cancer-klassade gränsvärden är en farlig gissning.

Titta i kroppen – inte bara i luften

Per efterlyser luftmätningar. Jag vill gå ett steg längre. Vi måste titta på SafeChrom-projektet och liknande modern forskning från Lunds Universitet och Arbets- och miljömedicin. De visar att luftmätningar ofta är otillräckliga för att fånga upp de minsta nanopartiklarna. Studier visar att arbetare inom liknande metallindustrier har förhöjda halter av Krom VI i röda blodkroppar och krom i urinen, trots att luftvärdena legat under gränsvärdena. Kroppen ljuger inte. Om ämnet finns i blodet har ventilationen misslyckats. Är vi tandtekniker biologiskt immuna? Knappast.

Varför ta risken för en singelkrona?

Anders Ericson lyfter oron för de stora konstruktionerna. Jag förstår den oron. CoCr är ett fantastiskt material mekaniskt sett. Men låt oss vara ärliga: 80-85 % av produktionen på ett modernt labb är singelkronor och mindre broar. Måste vi utsätta vår personal för carcinogena ämnen för att producera en singelkrona i metallkeramik, när vi idag har Zirkonia och andra material som är bevisat snällare både mot patienten och teknikern? Låt oss spara CoCr till de där sista 15 procenten komplicerade fall där det verkligen behövs, och hantera dessa med extrema skyddsåtgärder. Att fortsätta ”business as usual” för volymproduktionen är inte ansvarsfullt.

En kemisk lapsus som oroar

Slutligen måste jag kommentera Tandteknikerförbundets senaste nyhetsbrev där man vill lugna medlemmarna angående ”Kobolt (VI)”. Låt mig vara tydlig: Det finns inget som heter Kobolt VI i detta sammanhang. Det Arbetsmiljöverket varnar för, och det lagen reglerar, är sexvärt Krom (Cr VI). Att branschorganisationen blandar ihop grundämnen i ett officiellt uttalande är olyckligt, men det understryker min poäng: Vi saknar djup kunskap om kemin vi hanterar. Att i det läget gå ut och lova medlemmarna att det ”inte finns några mätbara risker” – utan att ha mätt – är att invagga en hel yrkeskår i falsk trygghet.

En nollvision för ohälsa

Jag är inte ute efter att döda yrket. Jag är ute efter att rädda utövarna. Vi ska inte behöva vänta 20 år på att statistiken över lungsjukdomar ska hinna ikapp oss, som den gjorde med asbestoffren.

Per, jag välkomnar ditt förslag om studier. Men låt oss inte bara mäta luften vid sugen. Låt oss inkludera biologisk provtagning (urin/blod) på personalen, inspirerat av SafeChrom. Först då vet vi sanningen. Tills dess att vi har svart på vitt att det är ofarligt, måste jag som arbetsgivare och medmänniska utgå ifrån att risken är reell. Det handlar inte om panik, det handlar om respekt för våra medarbetares liv och hälsa.

Przemek Seweryniak
CDT Cosmodent AB