När alla varningsklockor ringer

Vi pratar mycket om arbetsmiljö i tandvården. Stress. Rekryteringssvårigheter. Produktionskrav. Men det finns en dimension som fortfarande viskas om i fikarummet, nämns som hastigast mellan två patienter, och sedan stoppas ner i fickan.

Den dysfunktionella chefen.

Jag har genom åren lyssnat till många kollegor – tandläkare, tandsköterskor, hygienister – som beskriver samma märkliga mönster. Först kommer charmen. Ett leende, en välvilja, en känsla av att ”här kommer jag bli sedd och behövd”. Det känns nästan för bra för att vara sant.

Det är det också.

Sedan sker något. Gradvis. Först små skiftningar i tonläget. En kommentar som skaver. En blick som säger ”du borde veta bättre”. Efter ett tag börjar man lära sig att läsa stämningen redan i dörröppningen: Är det den trevliga versionen i dag, eller den rasande?

Lynnigheten. Plumpheten. De små lögnerna som först verkar obetydliga, som sedan blir en hel berättelse som aldrig går ihop.

När fasaden krackelerar gör den det snabbt.

Jag har hört historier om chefer som utan att blinka säger något kränkande inför hela arbetsgruppen, som om empati vore ett främmande språk. Chefer som skickligt ställer kollegor mot varandra – ibland genom antydningar, ibland med direkt manipulation. Chefer som gärna tar åt sig äran när något går bra, men skyller ifrån sig så fort det skaver.

När man ringar in beteendet känns det nästan kliniskt. Gaslighting, kontrollbehov, maktspel. Alla signaler som en levande människa hör och känner intuitivt från allra första början.

Under en chef med psykopatiska drag utvecklar medarbetare ofta symtom som hade fått vilken vårdgivare som helst att reagera: sömnsvårigheter, ständiga spänningar i kroppen, en gnagande oro som aldrig riktigt släpper taget. Man går på tå. Ofta i månader. Ibland i år. Man försöker anpassa sig, dämpa sig, skruva ner volymen på sig själv för att inte skapa konflikter.

Man börjar tvivla på sin egen upplevelse. Det är gaslightingens kärna.

Och samtidigt är produktionen helig. Pengarna. Tempot. Pressen. Regeln att ”det ska gå runt” får plötsligt en hårdare innebörd: allt ska gå runt, runt och runt för att hålla chefens/ägarens plånbok fetast. Tills det tar slut.

För det går inte. Inte i längden.

Och patienterna då?

Patienterna känner att nåt är fel. Stressiga slarvfel som sopas under mattan. Felbehandlingar, smärta, utebliven inkomst – och ingen hör av sig från kliniken. 

Det märkliga är att också patienterna börjar svika under den psykopatiska ledaren. En chef som styr med rädsla och manipulation påverkar hela klinikens stämning – och patienterna känner av det snabbare än man tror. De märker de stressade blickarna mellan rummen, den pressade tonen i receptionen, hur personalen sluter sig lite grann. Det är som om luften i lokalerna blir tunnare.

Patienterna gör inte uppror. De bara uteblir. Flyttar sina bokningar. Försvinner tyst till någon annan klinik där leendena är genuina och teamet fungerar. Det är en form av röstning med fötterna – diskret, men obarmhärtigt tydlig.

När patienterna börjar svika är det ofta det sista tecknet på att en arbetsplats inte längre håller ihop. Och det är aldrig personalens fel. Det börjar alltid högre upp. Trygghet som rinner ut genom dörren – och tar med sig både personal och patienter. Kvar sitter den ensamma psykopaten och skyller förstörelsen på de som lämnat.

Jag tror att tandvården behöver våga prata mer om detta – inte i termer av skvaller, utan som ett reellt arbetsmiljöproblem. Vi arbetar i en bransch där trygghet, tillit och samspel är avgörande för både behandling och vår egen hälsa. När de fundamenten eroderar är det inte bara en obehaglig arbetsplats – det är en riskfylld.

Och ja, ibland står man där och inser att alla signalerna funnits där hela tiden. Att varningsklockorna ringde redan från början, men att man inte ville tro det.

När allt det där hörs samtidigt – när magkänslan, kroppen och förnuftet skriker i kör – då finns det bara en sak att säga:

Gå och kom aldrig tillbaka.

Jag tänker på scenen i Första Moseboken, där staden Sodom ska gå under. Loth och hans familj får en enda instruktion av ängeln:

”Fly för livet – se dig inte tillbaka.”

Kan tolkas:

”Gå, och se dig aldrig om.”

Loths hustru vände sig om – och fastnade där hon stod.

Symboliken är stark:

När något är farligt, destruktivt eller håller på att rasa… då är det inte meningen att man ska stå kvar och titta längtansfullt tillbaka.

Man ska gå.

Och inte se sig om.

Tack för att ni läser mina tankar.

Var rädda om er.