Nej, nu ringer jag nån död – igen…

Ibland händer det. Telefonen ligger där i handen och plötsligt känns det självklart: jag måste ringa.

Inte vem som helst, utan just den där personen. Hon som alltid garvade så varmt och gott åt mina historier – och sedan, med ett snett leende, skruvade till poängen på sitt alldeles egna, oväntade sätt. Eller han som, med den där trygga blicken, alltid sa:

Karin Sjögren, Leg tandläkare

”Där ser du – det bara vill bli bra, det du gör!”

Men så är ju det där med tiden.

De är borta.

Nån dog redan på 80-talet, nån för bara några år sedan. Ändå kan jag känna hur nära de är när jag behöver dem som mest.

Och ibland är det inte ens ett behov av något råd. Det är bara längtan efter att slå av en prat, låta orden flöda som vanligt. Att höra deras skratt eller små pauser när de tänker efter.

Är det tomhet? Saknad?

Kanske.

Men lika mycket är det en rikedom. En tacksamhet.

För alla ni, mina döda, finns kvar – så länge vi som lever fortsätter slå en signal till er i tanken. Så länge vi hör era röster inom oss, lever ni kvar.

Nu är det höst.

Men sommaren bjuder fortfarande upp till dans på solvarma bryggor.

Vad säger ni – vi hörs väl?

Karin Sjögren
Leg tandläkare