Orättvisan inom tandteknik: En bransch i behov av förändring
Som tandtekniker med flera års erfarenhet har jag sett både höjdpunkter och utmaningar. Men en sak som ständigt gnager är den växande orättvisan inom vår bransch.
Tandtekniker N Uzun
Det är en bisarr tid att vara tandtekniker. Samtidigt som kostnaderna för material, verktyg och hyror skjuter i höjden, förväntas vi pressa våra priser till botten. Tandläkare, som redan har en privilegierad position, tycks aldrig få nog och startar nu sina egna tandtekniska laboratorier, vilket ytterligare spär på konkurrensen och försämrar villkoren för oss andra. Upphandlingar där priset är den enda avgörande faktorn tvingar ner oss ännu mer i den ekonomiska krisen, medan vi ser våra omkostnader öka för varje dag. För att inte tala om den ständiga otryggheten i en bransch där vår yrkestitel inte ens är skyddad – en fruktansvärd paradox som leder till att vem som helst kan kalla sig tandtekniker. Och mitt i allt detta råder en intern rivalitet där kollegor inte drar sig för att gå bakom ryggen på varandra, allt för att överleva i ett allt hårdare klimat.
Tandläkare, som borde vara våra samarbetspartners, startar i allt större utsträckning egna laboratorier eller köper in egna CAD/CAM-system för att sänka sina kostnader. Och som om inte det vore nog, finns det de som skickar jobben utomlands eller till tandtekniska laboratorier som skickar jobben till andra länder för ännu lägre priser, utan att patienterna alltid vet var deras tandtekniska arbete egentligen utförs. Det här skapar en omöjlig situation för oss som satsat år på att bemästra vårt hantverk här hemma.
Upphandlingarna, som borde hjälpa små och lokala laboratorier, fungerar på motsatt sätt. I stället för att gynna den regionala kompetensen hamnar jobben hos de stora laboratorierna, ofta långt utanför regionen. Trots att upphandlingarna är fyllda med krav på kvalitet, miljöhänsyn och säkerhet, är det alltid priset som i slutändan blir avgörande. De små företagen står chanslösa när de stora aktörerna dumpar priserna, och vi ser hur lokala jobb försvinner, ofta utomlands eller till centraliserade laboratorier.
Att driva ett tandtekniskt laboratorium i dag innebär också en enorm investering i teknik. CADCAM-system, mjukvarulicenser och olika system är inte längre lyxartiklar, utan nödvändiga verktyg för att hänga med i utvecklingen. Men dessa system kostar stora pengar, pengar som vi ofta inte har råd med samtidigt som vi försöker hålla oss flytande i en stenhård marknad.
Vi ska inte nämna våra avgifter som chockhöjdes med ca 1395% där vare sig regeringen eller läkemedelsverket riktig kan svara på och som har lett till ytterligare nedläggningar av tandtekniska lab.
Det är också skrämmande att vår yrkestitel inte ens är skyddad. Vem som helst kan kalla sig tandtekniker, och det öppnar dörren för aktörer utan utbildning och kompetens att ta genvägar, leverera undermåliga produkter och förstöra vårt rykte som hantverkare. Detta sänker inte bara kvaliteten utan också förtroendet för hela branschen.
I denna konkurrensutsatta miljö har också den kollegiala lojaliteten börjat krackelera. Det är inte längre ovanligt att höra om kollegor som går bakom ryggen på varandra för att knipa jobb – ofta genom att erbjuda sina tjänster till orimligt låga priser eller erbjuda resor, eller olika former av bonus och att inte uttrycka sina riktiga åsikter. Det skapar en obehaglig atmosfär där överlevnad blivit viktigare än samarbete.
Men mitt i allt detta finns hopp. Vi måste börja värdesätta det arbete vi gör och kräva rättvisa villkor. Upphandlingar borde inte bara handla om pris, utan också om kvalitet och lokalt förankrade jobb. Våra yrkestitlar måste skyddas, och vi behöver bättre tillgång till den teknik som driver vårt hantverk framåt. Om vi inte agerar nu kommer vi att se vår bransch försvinna, och med den hantverkskunskap och passion som vi tandtekniker har byggt upp i århundrade år.