Ptj om vinster i välfärdsföretag: Vad är fakta och vad är myt?
De senaste 18 månaderna har debatten svallat om vinst i välfärden. Det hela tog ordentlig fart i samband med Carema-skandalen, men har vuxit till att omfatta hela välfärdssektorn.
| Från vänsterhåll drivs en retoriskt skicklig kampanj där uttryck som ”skattepengar läcker ut till ägarnas fickor” och att ”pengarna till vården ska bara gå till vården” är vanliga. Två tredjedelar av de som röstar på de rödgröna partierna anger att de tycker att de borde vara mindre privata inslag i välfärden, och det gör nästan 40 procent av de som röstar borgerligt också. Men hur ser det ut egentligen – vad är fakta och vad är myt?
När det gäller hälso- och sjukvården drivs endast 12 procent av privata vårdgivare (undantaget tandvården där cirka 45 procent drivs privat). Det är alltså en ganska liten del av vården som drivs av privata vårdgivare, och det ser ungefär likadant ut inom skolan och äldreomsorgen. Majoriteten av dessa företag är små, 95 procent har mindre än 20 anställda. |
Carola Lemne |
Det så omtalade och uthängda ”riskkapitalet” äger flera av de stora företagen (Capio och Carema till exempel), men de allra flesta företagen ägs av alldeles vanliga personer, ofta de som själva jobbar i bolagen. De ”skyhöga vinster” man pratar om har räknats fram utifån avkastning på kapital, men det är en försåtlig siffra eftersom det behövs ganska lite kapital för att starta ett vårdbolag. Det delas inte heller ut några enorma summor i aktieutdelning i branschen, så den bild som målas upp ligger långt från verkligheten.
Sjukvården är inte den bransch som får mest skattepengar. Mest skattepengar går till byggbranschen, följt av transport, IT och läkemedel. Byggbranschen får faktiskt mer skattepengar än privat vård, skola och omsorg ihop! Och IT-branschen får mer skattepengar än hela den privata sjukvårdsbranschen.
Lustigt nog är det ingen som pratar om att det ”läcker pengar till ägarnas fickor” när det gäller de branscherna (en ledarskribent i SvD undrade nyligen om det möjligen kunde bero på att det är män som tjänar pengar i de branscherna…). I de branscherna är det inte heller någon som tror att kvaliteten blir sämre om bolaget går med vinst – snarare tvärtom. Vem vill åka på en bro som är byggd av ett företag som länge gått med förlust?
Visst är det förunderligt att i alla andra branscher tror man automatiskt att det är störst kvalitetsrisker i verksamheter som går dåligt – men i vår bransch skulle det av någon anledning vara tvärtom? Och visst är det förunderligt att det offentliga kommit att bli någon sorts ”norm” för verksamhet inom välfärden – fastän alla vet att det funnits och finns kvalitetsproblem i många offentliga verksamheter?
Att tjäna pengar på att bygga ett sjukhus tycker folk är ok, och man får tjäna pengar på att städa sjukhuset, men inte på att ta hand om patienterna – var finns logiken i det? Det är nog helt enkelt så att detta är en känslomässig fråga – det offentliga har blivit normen i Sverige, och det finns en instinktiv oro att om någon vinner måste någon (i detta fall patienten eller samhället) förlora. Att det är så får man ha respekt för, men det är ändå bra att känna till fakta och kunna berätta för andra hur det ligger till – vi som jobbar i den privata vårdbranschen vet ju att kvaliten är hög, patienterna nöjdare med oss än med det offentliga, och våra medarbetare trivs också bättre hos oss – så vi har all anledning att hålla huvudet högt!
/Carola Lemne, vd och koncernchef Praktikertjänst
