Tandvårdsreformen når inte dem som behöver den mest
Sex månader efter att tiotandvården trädde i kraft ser vi hur den landar i verkligheten. För de sköraste patienterna är bilden oroande.
Paulina Athman & Christin Huber
Tiotandvårdens intention är rätt: äldre ska inte behöva avstå från nödvändig tandvård av ekonomiska skäl. Men reformen förutsätter att patienten kan ta sig till en klinik. För de mest sköra äldre, de som bor på äldreboende, de vars kognitiva tillstånd förvärras av ett miljöbyte, eller de som har fysiska hinder är det alternativet inte realistiskt. För dem är uppsökande tandvård, som utförs av mobila team, inte ett bekvämlighetsval. Det är det enda alternativet.
Vi arbetar med mobil tandvård för äldre i nio regioner där vi årligen möter runt 35 000 patienter. Det vi ser idag är att dessa patienter faller utanför reformens skyddsnät. Inte på grund av bristande lagstiftning, utan på grund av hur regionerna begränsar mobila teams möjlighet att utföra vård.
67 procent har obehandlad karies
En svensk studie av 20 664 patienter på äldreboenden i åtta län visade att 67 procent hade obehandlad karies. Det är inte ett marginellt problem, det är ett systemfel med väldokumenterade konsekvenser. Dålig munhälsa leder till undernäring när tuggförmågan sviktar. Den ökar risken för lunginflammation som i sin tur leder i förlängningen till ökade samhällskostnader. Forskning visar att förbättrad munvård kan förebygga vart tionde dödsfall i pneumoni.
De sköraste riskerar att hamna i glappet mellan två system
Nödvändig tandvård är den ersättningsform inom svensk tandvårdslagstiftning som riktar sig till äldre och personer med funktionsnedsättning i behov av uppsökande vård. Nödvändig tandvård finansieras av regionerna vilket innebär att varje region sätter sina egna anvisningar för vad mobila team får göra. Vad vi har sett de senaste åren är att regionerna på kort tid har stramat åt sina anvisningar för vad som ingår i nödvändig tandvård och satt hårdare gränser för hur mycket vård en patient kan få per år.
I en del regioner finns möjlighet att genomföra ett brett urval av både förebyggande och behandlande vård medan man i andra regioner kraftigt begränsat profylax och endast tillåter tandläkare göra akuta och temporära åtgärder vid hembesök. Här sätts ambitionsnivån för mobila patienter per definition till att ”lindra” eller ”fördröja”.
Stockholms egna anvisningar skriver att ”förebyggande åtgärder är en viktig del” och att ”mobil tandvård lämpar sig för profylaktiska behandlingar”. Ändå begränsas patienter denna vård i praktiken.
Samtidigt satsar staten 3,4 miljarder kronor på tiotandvårdsreformen, som riktar sig till en delvis överlappande målgrupp. Tiotandvården gäller i teorin alla över 67. I praktiken når den främst dem som redan är friska nog att ta sig till en klinik.
Det finns två system som ska säkerställa god munhälsa för äldre, oavsett ekonomi. Men utan ett samlat ansvar är det de med störst behov som hamnar i glappet mellan dem.
Tre konkreta åtgärder
Vi föreslår inte att regionernas handlingsutrymme avskaffas. Vi föreslår ett nationellt golv, en miniminivå under vilken ingen region ska kunna gå när det gäller uppsökande tandvård.
Förebyggande vård måste skyddas. Profylax är den mest kostnadseffektiva insatsen inom tandvård och förebygger de akuttillstånd som sedan kräver dyrare insatser, ofta på klinik. I dag begränsas den förebyggande vården kraftigt av regionernas anvisningar.
Vårdbehov ska styra, inte administrativa kodgränser. Antalet tillåtna åtgärder per år måste vara tillräckligt för att behandlingen ska baseras på patientens faktiska behov inte på grund av var gränsen råkar vara satt – med stora variationer mellan regionerna.
Tydlig vägledning till regionerna. Försäkringskassan har bekräftat att det är patientens kliniska tillstånd som styr rätten till ersättning, oavsett vårdform. Den principen måste få genomslag även i regionernas anvisningar för nödvändig tandvård.
Två system, ett ansvar
Tiotandvårdens intention är välkommen. Men sex månader in är det tydligt att reformen inte når de sköraste patienterna, dem den uttryckligen var tänkt för. Det är inte ett implementeringsproblem som löser sig av sig självt. Det kräver att ett nationellt golv för nödvändig tandvård fastställs samt att regeringen och SKR ger regionerna tydlig vägledning om vad som gäller för uppsökande tandvård. Två system måste börja fungera som ett. Lagstiftningen finns. Låt den gälla alla.
Paulina Athman
Leg. Tandläkare & Verksamhetsområdeschef, Mobil verksamhet
Oral Care
Christin Huber
Sverigechef
Oral Care
