Vad gör vi om metallkeramik inte längre får användas?

Förra veckan redogjorde Przemek Seweryniak i en debattartikel på Dental24 för de faror som finns i hanteringen av cobolt-krom och de regelförändringar som träder i kraft den 9 april. Jag har full förståelse för de arbetsmiljöhänsyn som ligger bakom synsättet och beslutet. Vi, tandläkare och tandtekniker, jobbar ju i ett team och ingen vill ju att någon arbetskamrat ska fara illa på jobbet. 

För oss protetiskt verksamma tandläkare infinner sig problem. I min klinik är Emax standardkronan men Zirkonia gör vi en hel del av, kortare broar och i princip all implantatprotetik. Men när vi får en patient i stolen där det krävs omgörning av gammal protetik, ofta på en patient 80+, ställs vi inför krav på hållbarhet som Zirkonia inte alltid klarar. Det kan handla om svaga, rotfyllda tänder, ibland med pelare gjutna i metall, med djupa preparationer, ofta rena ”basket cases”. Patienten är ibland fysiskt svag och skröplig, är kanske på väg in i demens, och då kan det vara jämnt skägg med att hinna en behandling innan patienten inte längre kan eller orkar komma. Det säger sig självt att protetisk behandling på denna patientkategori eftersträvas hålla livet ut. Men på en 80-åring kan det röra sig om 10 år och då vet alla att protetik som används 24/7 i 10 år utsätts för stora påfrestningar. 

Det kan röra sig om brospann som är för långa för att Zirkonia säkert ska hålla eller korta kliniska kronor, ofta i molarpartierna, där en krona i full metall är ett mer hållbart brostöd än ett keramiskt. Ett begrepp som i engelsk text benämns retrievability är också det en viktig aspekt. Alltså att kunna hantera situationen om en bro behöver repareras, om man måste laga sekundärkaries i anslutningarna, kapas eller om man måste trepanera för att kunna utföra endodonti. Allt sådant mycket enklare med metall än med Zirkonia.

Med lång erfarenhet av protetik och med bra koll på alla materialalternativ och hur de är att arbeta med, undrar jag vad jag ska välja för material i situationer som jag beskrivit. Och antalet äldre betandade, men protetikförsedda, patienter i våra väntrum minskar ju knappast.

Jag skickar med foton på två helbroar vi gjort i närtid. Inget av dessa fall hade jag velat göra i annat än metallkeramik. Så hur ska vi hantera detta, vad göra?

Anders Ericson
Tandläkare Lidingö