Gråt, glöm och gå vidare – om att resa sig efter en dålig erfarenhet…

Det finns ett uttryck som låter så enkelt: gråt, glöm och gå vidare.

Som om det vore tre snabba steg i en rimlig ordning.

Som om man bara kunde borsta av knäna, räta på ryggen och gå vidare till nästa kapitel.

Men vi som varit i jobb som brutit ner mer än byggt upp vet att det inte fungerar så.

Först kommer ofta lättnaden.

Sedan tröttheten.

Och efter det – ibland – sorgen. Ilskan. Skuldkänslorna. 

Frågorna:

Varför stannade jag så länge? Varför sa jag inte ifrån tidigare? Varför såg jag inte signalerna?

Det är lätt att fastna där.

I ältandet. I självkritiken. I viljan att förstå exakt när allt började gå fel.

Men till slut måste fokus flyttas.

Inte för att det som hänt var oviktigt, utan för att din framtid är viktigare än ditt förflutna.

Att ta sig upp ur ett dåligt jobb handlar inte bara om att byta arbetsplats.

Det handlar om att långsamt återerövra sin professionalitet.

Sin arbetsglädje.

Sin känsla av att vara kompetent – och välkommen.

För många tar det tid att våga släppa in nya människor i sitt arbetsliv.

Att våga lita på chefer igen. Kollegor. Arbetskulturer.

När man har blivit sårad på jobbet bär man ofta med sig en vaksamhet som inte släpper i första taget.

Och det är inte svaghet.

Det är ett rimligt skydd.

I trädgården gör vi något klokt.

Vi lägger gamla växter på komposten. Inte för att de var värdelösa, utan för att de gjort sitt.

De bryts ner långsamt, omvandlas, och ger näring åt något nytt.

Så fungerar vi människor också.

Erfarenheter måste få brytas ner, förstås, bearbetas – innan de kan bli till styrka istället för smärta.

Det finns ingen quick fix.

Ingen universell tidsplan.

För vissa tar det månader. För andra år.

Och beroende på hur djupa såren är, hur länge man stod ut, hur ensam man kände sig – tar läkningen olika lång tid.

Det viktiga är inte hur snabbt du går vidare.

Det viktiga är att du inte ger upp om tanken att det finns något bättre för dig.

Att rädda sig själv från ett dåligt jobb är inte att fly.

Det är att ta ansvar för sitt liv, sin hälsa och sin yrkesstolthet.

Och kanske är det just där, när man slutat försvara det som var och istället börjar bygga det som ska bli, som något nytt kan ta form.

Inte perfekt. Inte smärtfritt.

Men friare. Mer hållbart. Mer sant.

Så ja.

Gråt – om du behöver.

Glöm – när tiden är mogen.

Och gå vidare – inte för att det som var saknade betydelse, utan för att du är viktigare än så. För du den viktigaste personen i ditt liv.

Tack för att ni läser mina tankar.