Inte utan mitt dåliga jobb

Beslutet kan komma fort – att lämna en arbetsplats som gjort dig tröttare, mer spänd och mindre kreativ än du egentligen är. Tankarna har funnits där länge: “det blir nog bättre efter sommaren”, “alla jobb har sina baksidor”, “det är ju ändå tryggt”. Små justeringar bort från det som egentligen är din professionella kompass.

Till höger: Karin Sjögren, leg. tandläkare

När du väl lämnar kan det kännas oväntat likt ett uppbrott. Inte dramatiskt – inget porslin i golvet – utan stillsamt, sorgset, nästan sentimentalt. Du kan till och med sakna det du klagat mest på. Den där märkliga lojaliteten till det som är bekant, även när det varit dåligt.

Efteråt blir likheten med relationer tydlig – sådana som borde ha avslutats långt tidigare. Samma knut i magen. Samma rädsla för tomrummet. Samma fråga: tänk om jag gör fel? Hur ska det gå?

I vården tränas vi i att stå ut. Att bita ihop, ta ett pass till, fylla en lucka, lösa en situation. Patienterna ska ha sitt. Kollegorna behöver stöd. Verksamheten ska fungera. Plikten sitter djupt i ryggmärgen – ibland djupare än omsorgen om den egna hållbarheten.

Och hjärnan är inte rationell. Den väljer hellre ett känt obehag än ett okänt hopp. Ett jobb blir lätt en relation. Chefen en anknytningsfigur. Schemat en trygghet. Identiteten växer fast: du är den som ställer upp, den som inte krånglar, den som klarar press.

Att lämna blir då inte bara ett karriärbeslut – utan en existentiell separation.

Samma mekanismer syns ofta hos patienter: spänningskäkar, huvudvärk, återkommande infektioner, diffusa smärtor. Kroppen signalerar långt innan orden gör det. Det handlar inte alltid bara om bettfysiologi, inflammation eller belastning – utan om en kramp som hållit i för länge. Kroppen viskar först. Sedan höjer den rösten.

“Hellre ett dåligt jobb än inget jobb.”

“Hellre kontroll än frihet.”

“Hellre det jag känner till än det jag inte kan förutse.”

Det är inte feghet. Det är biologi. Anknytning. Nervsystemets behov av förutsägbarhet.

Och ändå: varje gång du vågar lämna något som långsamt tömt din energi, svarar livet ofta med mer syre. Inte omedelbart. Inte utan sorg. Men med en gradvis återkomst av energi, arbetsglädje och klarhet – sådant som i längden också gör oss till bättre behandlare. Bättre, sannare människor.

Kanske är den verkliga rädslan inte att misslyckas – utan att faktiskt möta frågan:

Hur vill du egentligen leva och arbeta?

Ibland börjar den resan med något så odramatiskt – och så modigt – som ett uppsägningsbrev.

Karin Boyes dikt “I rörelse” får avsluta dagens betraktelse:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.