Vill du köpa en påse till salvan?

Jag står i apotekskassan och säger mitt personnummer högt – eftersom jag är medlem i deras idiotiska kundklubb och kanske får 20 kronor vart tredje år för det. Bakom mig står en man som jag känner igen, men inte tillräckligt väl för att vilja prata med.

Apotekaren lägger tuben på disken. Salvan mot irritation i anus.

– Vill du köpa en påse till salvan?

Jag tittar på påsen som hänger bredvid kassan. Apotekets namn i fyrfärg. Den skulle möjligen dölja salvan, men samtidigt göra mig till en vandrande reklampelare för stället där jag just generats.

– Nej tack.

Jag vill ha en påse. Helst en stor, ogenomskinlig påse utan tryck, med möjlighet att lämna byggnaden genom en bakdörr. En gråpapperspåse över huvudet. Men jag har redan sagt mitt personnummer så högt att mannen bakom mig kan gratulera mig på födelsedagen i resten av mitt liv. Nu tänker jag åtminstone inte betala för att göra reklam på vägen hem.

I skuggan av GDPR står jag och redogör för både min identitet och min bakdel inför en publik jag inte har bjudit in.

Apotekaren gör inget fel. Hon är vänlig och effektiv. Gör som hon är tillsagd. Mannen bakom mig kanske inte ens lyssnar. Ändå känner jag mig utlämnad. Det räcker att någon kan höra. Det räcker att jag inte själv får välja vem som får veta.

Jag tänker på jobbet. På akutpatienten som kommer in till mig och redan uppgett sitt personnummer när hon bokade sig. Kanske också varför hon är där. Sedan får hon sätta sig i stolen, luta sig bakåt och öppna munnen. Jag lyser in. Ser sådant hon själv inte kan se med mina luppglasögon. Ställer frågor om vanor, rädsla och varför det blev så länge sedan sist. Sen pang på plånboken, ja för det är hutlöst dyrt med vår typ av vård.

Jag vet att frågorna behövs. Jag vet också hur lätt det är att glömma att det är en människa som svarar. Glömma skulden och skammen vi väcker.

Vi pratar gärna om sekretess som något vi ordnar med behörigheter, skärmar och stängda dörrar. Allt det behövs. Men integritet finns också i den lilla pausen innan jag ställer nästa fråga. I hur jag tar emot svaret. I om jag säger det jag ser så att patienten känner sig hjälpt, eller så att hon vill sjunka genom stolen.

När jag kommer ut från apoteket har jag tuben i handen. Generad gömmer jag den i jackfickan. Den får precis plats.

Karin Sjögren
Leg tandläkare, Göteborg