Ökade klyftor skapar misstroende
Skillnaderna mellan att vara en del av samhället eller i utanförskap ökar. Samtidigt minskar förtroendet för etablissemanget. Denna utveckling är kanske inte så förvånande, trots allt?
Det finns ett ganska stort missnöje med hur saker och ting fungerar (eller inte fungerar) inte minst inom vården. Jag tänker t.ex. på alla de som verkligen inte har råd med tandvård. Tar samhället/etablissemanget dem på allvar? Ser och förstår de som styr det? Jag är inte säker på det!
Det är numera relativt mycket fokus på äldretandvård, men vem värnar om de socioekonomiskt svaga grupperna? Till denna målgrupp hör inte alla i gruppen ”unga vuxna” (18-25 år) utan framförallt handlar det om de som är sjuka eller arbetslösa (oavsett ålder) och som har hamnat utanför samhället och behöver hjälp. Det är enligt min mening helt fel att kategorisera och organisera tandvården utifrån ålder. Ett behovsorienterat stöd hade varit betydligt bättre. Dålig tandstatus och dålig ekonomi/betalningsförmåga har inte alltid med ålder att göra, även om vissa politiker tycks tro det.
Vad vet politiker och andra opinionsbildare egentligen om tandhälsa? Utifrån debatten och olika reformförslag (ibland uteblivna eller tveksamma som t.ex. fri tandvård till 25 år) kan man verkligen undra!
Vi talar ofta om en evidensbaserad tandvård men vad finns det för evidens för att tandstatus och ålder, även låg ålder, hör samman?
Att inte uppmärksamma de socioekonomiskt svaga i samhället i tid leder till ett utanförskap som förr eller senare tar helt andra uttryck såsom misstroende, vrede, hat, förakt, protester, missbruk och till och med bilbränder och dödskjutningar på öppen gata. Det är kanske inte så underligt att extrema grupperingar bildas? Det handlar om att bli sedd!
Min son har nyligen gjort en avhandling på ”rekryteringen till kriminella gäng i Göteborgs förorter”. Mönstret är tydligt! Många unga hamnar utanför samhället redan i skolåldern (12-14 år). Men vad gör vi för att vi inte skall få ett tudelat samhälle?
Det kanske börjar med att politiker och andra makthavare ser verkligheten som den är och gör något åt saken. Annars gör de som dagligen lever i utanförskap det, oavsett om vi vill eller inte!
/Per
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
