Dental24 möter Marianne Forsell

En röst för de äldre och en ambitiös entreprenör. Alltid på nya äventyr, beväpnad med nyfikenhet och ett stort leende. Marianne Forsell är inte rädd för att gå sina egna vägar. Dental24 träffade henne en oktobereftermiddag i Feskekôrka i Göteborg.

Det låter som en serie tillfälligheter när Marianne Forsell berättar om sitt yrkesliv. Skulle egentligen bli jurist, men lockades med till tandläkarhögskolan av en vän. Mixen av teori och teknisk yrkesskicklighet passade perfekt. Snart kom hon in på forskning. Tack vare forskningen kunde hon senare starta eget. Som egenföretagare blev hon konfronterad med ledarskap. Tack vare det intresset kunde hon senare bygga upp en mindre vårdkoncern och få jobb som tandvårdschef i en region. 

Det var 1987. Det glada 1980-talet var inte alltid så glatt för svenska tandläkare. Det rådde arbetslöshet. Svenska tandläkare for utomlands för att få jobb.

– Det fanns inga jobb på Folktandvården. Jag gjorde AT-tjänst hos Folktandvården och insåg att jag inte ville jobba där ändå. De hade en ledarskapsstruktur som inte passade mig.

Forskningsetablering

Etableringsförbud rådde för privata tandläkare i Stockholm. Men det gick att starta en s.k. forskningsetablering. Forskning, ja det var något hon börjat med, delvis på grund av svåra ryggproblem under studietiden.

– Sista terminen på tandläkarhögskolan gjorde jag framåtböjd i 90 graders vinkel. Det var jättejobbigt. Då sa alla: ”Du har valt fel yrke!”

Kliniken fick namnet Oral Care. På kliniken väcktes intresset för ledarskap. Som privattandläkare måste man vara både tandläkare, HR-ansvarig, vaktmästare, kunna bokföring och lite allt möjligt, upptäckte Marianne. 

– Jag lärde mig tidigt att jag inte kunde något om ledarskap. Det tog mig lite för lång tid att förstå att jag leder mig själv, jag leder teamet och sedan leder jag kliniken.

Då som nu, är ledarskap något som fattas på tandläkarutbildningarna. Det behövs ett modernare ledarskap inom tandvården över lag, anser Marianne. Både tandvården och patienterna har förändrats.

– Vi har en rörlig marknad på ett helt annat sätt. Patienterna tar beslut efter sociala medier. Det är inte som förr i tiden där man går till samma tandläkare livet ut. Man är duktig på att söka kunskap. Alla tandläkare blir ifrågasatta på ett annat sätt idag.

Ledarskap och framtidens tandvårdsteam

På den tiden fanns ingen ledarskapsutbildning med fokus på tandvård i Sverige. Marianne for till Pride Institute i USA för att utveckla sitt ledarskap. Med sig hem tog hon arbetssättet Solo Group.

– Där fick man lära sig att marknadsföra sin tandläkarpraktik, sitt KPI, hur man fick patienterna att stanna kvar. Men även mycket om mjuka värden som man inte kan läsa av i siffror.

Något förenklat bygger Solo-group på att en praktikägaren minskar den kliniska tiden och får tid att sköta företaget. I Marianne och Oral Cares tappning blev det ”Framtidens tandvårdsteam”.

– Det var oerhört berikande för mig, att se hela teamet växa. Det var i en tid då taxorna inte var så generösa som de varit de senaste åren. Det var viktigt att få ned tiderna för varje åtgärd.

Marianne är kanske mest känd för den uppsökande verksamheten av äldre patienter. Intresset för geriatrik – äldre patienter – kom redan under AT-tiden.

– Jag tycker de äldre patienterna är väldigt spännande. De har alltid något att berätta och är inte så fördömmande.

De äldre kommer inte till tandläkaren

Marianne noterade att äldre ofta uteblev från bokade tider.

– Jag började ringa och söka dem. Jag förstod att många hade problem. Det var jobbigt att ta sig tandläkaren. Det kanske var jobbigt att ta sig ned för trappor. Det fungerade inte med färdtjänsten. Eller att de inte orkade komma till tandläkaren just den dagen.

Oral Cares engagemang ledde så småningom till att hon fick utbilda personal på äldreboenden. Studiebesök på i övrigt väl skötta äldreboende visade det genomgående problemet: Vårdsystemet har dålig koll på de äldre. De faller mellan stolarna och de har svårt att göra sina röster hörda. Det fanns ett underskott i kunskap om äldres tandhälsa. Kunskapen skilde sig från sjukhem till sjukhem. Ett sjukhem är inte bättre än ledaren på plats, upptäckte Marianne.

– Ofta i Sverige när man hamnar på sjukhem, så har man varit sjuk ganska länge hemma. Man kanske är i dåligt skick redan när man kommer. Då har det redan börjat rasa ihop lite i munnen. Man har fått flera läkemedel. Man är muntorr. Man har blivit skör. Man börjar bli beroende av att andra kommer med maten. Kanske har man cancerdiagnos med medicin som gör att maten inte smakar gott.

Framgången med Oral Care kom inte över en natt. När man började vinna upphandlingar i början på 2000-talet tog företaget fart. Att lämna in upphandlingar var ett mödosamt arbete, minns Marianne. Och som privat aktör blev företaget ifrågasatt.

– Under 2000-talet växte koncernen kraftigt. Som mest hade vi uppsökande verksamhet i sju olika regioner. Vi blev upphandlade av en region, men verkade i en kommun. Det gav oss mycket huvudvärk.

Företaget expanderar och blir gasell

Marianne pratar hjärtligt om tiden då de växte. Om glädjen att se sin vision förverkligad. Om glädjen över att få arbeta med mycket kompetenta personer alltifrån en IT-chef från Sydafrika som var van att arbeta under mycket svåra förhållanden med load shedding till fantastiskt duktiga tandläkare, tandhygienister och tandsköterskor. Marianne har enbart positiva saker att säga om medarbetarna på Oral Care.

– Det var väl ingen kedja i dagens bemärkelse. Det var väl ett företag som hade sajter i olika delar av Sverige. Jag tror att en av anledningarna till Oral Cares tillväxtresa var att vi inte tog in kapital utan kunde fokusera på det odontologiska. Arbetar man med kvalité så kommer ju vinsterna. Vi blev ju Gasell och superföretag fyra år i rad.

Att vara företagsledare var inte odelat positivt. Det tidskrävande jobbet tvingade henne att sluta arbeta kliniskt.

– Det var ett av de svåraste beslut jag tagit i mitt liv. Kanske ett felaktigt beslut.

Som tandläkare kan man avsluta arbetsdagen med en klar känsla av att ha uträttat något. Att ha hjälpt en människa. Och gick det inte bra kunde man rätta till det. Som företagsledare blir man aldrig klar, som Marianne uttrycker det.

VD och styrelseledamot med ansvar

När Oral Care såldes 2010 fortsatte Marianne som vd fram till 2012, för att sedan ta plats i styrelsen. Åren innan hade varit intensiva och krävande. Det hade varit tuffa tider. Privat tandvård  var då ifrågasatt. Det uppstod konflikter med regioner och kommuner. Samtidigt blev pressen över att ha ansvar över de anställdas arbete och försörjning stor.

– Jag minns särskilt en julfest. Jag blickade ut över alla personer i företaget och slogs att jag hade ett ansvar för alla dessa personer, deras lön och försörjning. Och deras familjer.

Marianne tjänstgjorde en kort period 2017 på Folktandvården, som tandvårdschef i Region Gävleborg. Hon hade svårt för den politiska styrningen av det aktiebolaget hon skulle vara VD för. Idag är Marianne cheftandläkare på Dentalum med ansvar för kvalitet och utvecklingsarbete.

Någonstans skulle man kunna skönja ett rastlöst drag. Men Marianne hävdar att hon bara är nyfiken som person.

– Jag vill ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Jag blir väldigt otålig när jag inte kan greppa vad som pågår. För jag vill ju gärna komma vidare och se en lösning – min nyfikenhet driver mig framåt.

– Jag gillar utmaningar och vill förändra när det blir för tråkig. Min hjärna måste ha roligt.

En tidig förebild var Arne Ljungkvist, den välkände patologen och ordförande i Sveriges olympiska kommitté. Under en tid var Marianne Ljungkvists doktarand.

– Jag hörde de telefonsamtal som kom in till Arne, som ofta handlade om kända idrottsstjärnor som dopat sig, och som Arne satte stopp för.

– Arne var ju modig. Han ville stoppa all doping, men det var ju inte alla i Olympiska kommittén som ville det. Arne var en förebild för mig i att vara rakryggad, nyfiken och stå upp för det man tycker är rätt.

Kedjor och deras beräkningar

Vi kommer in på ämnet nya svenska tandvårdskedjor. Det är tydligt att Marianne inte är imponerad av hur de styrs.

– Det görs otroligt mycket beräkningar, det görs kalkyler, det görs budgetar. Man pratar om tandläkare utan någon större respekt för vår yrkesprofession. Och jag tycker det är fruktansvärt sorgligt. Trots allt kapitaliserar man på tandläkarnas kunskaper.

– Man tror på något sätt att man kan styra vår produktion. Man har alltså inte förstått komplexiteten i att jobba i munnen på en annan människa. Eller att vi står inför ett möte med en annan människa som kanske är rädd eller ledsen, eller har ont.

Den strama ekonomiska styrningen inom dagens tandvårdskedjor är utmanande och får redan konsekvenser, menar Marianne. Kedjorna arbetar ofta med små marginaler och har en hög personalrörlighet.

– Kedjorna behöver förstå att medarbetarnas trivsel är grunden för trygghet, och tandvård handlar i grunden just om trygghet.

– I ett gott ledarskap och en bra företagskultur, där blir medarbetarna trygga, de blir sedda. Man känner att man är betydelsefull, man utvecklas, det är någon som ser vad man gör.

Att göra medarbetarna till produktionsblock är fel väg att gå. Mer AI och fler Excell-ark kommer inte att göra tandvården bättre, så länge man inte ser till patienterna först.

– Jag skulle vilja se betydligt fler tandvårdskunniga också i kedjornas ledning. Då tror jag att man skulle få se betydligt bättre resultat. För man kan inte bara styra ett företag från Excell-kalkyler.

– Man underskattar att marknaden är snabbrörlig. Varje gång en medarbetare – det spelar ingen roll i vilken yrkeskategori – går ut genom dörren, så går de ut med kompetens, know how och erfarenhet. Detta har man helt missat.

– Det spelar ingen roll hur mycket AI vi får, hur mycket system vi får. Det är människan som räknas. Man har inte varit ute och sett hur tandvård bedrivs. Man har inte sett kunderna, våra patienter. De ser väldigt olika ut, de har olika preferenser. Man kan inte systematisera deras behov.

Privat och offentligt

Marianne har erfarenhet från bägge huvudmannaskapen. Hon känner till fördomarna som cirkulerar: Privattandläkare – glidare som helst vill ut och spela golf. Folktandvården? Ja, där arbetar man inte ihjäl sig direkt. Varför ska huvudmannaskap stå i vägen för patienternas behov? Låt tandläkarkåren, oavsett om den är offentlig eller privat, samlas kring ett gemensamt mål: att möta vårdbehoven med samverkan, mobilitet och mod att tänka nytt.

– Vi har kedjor i storstäder som slåss om patienter. Folktandvårdsmottagningar ute i landsbygden som får stänga igen. Är systemet gammalmodig? Bör tandläkarna komma till patienterna i stället för tvärt om? Kort sagt, bör tandvården bli mer mobil?

– Alla kanske inte kan hjälpa alla. Men jag tror att en bra början är att inleda en dialog. Vi har en profession – vi är tandläkare. Vi har människor med jättestora vårdbehov. Hur ska vi lösa det? Jag skulle gärna se en debatt om det.

Tiotandvården har dominerat debatten det senaste året. Marianne känner ändå en viss oro å patienternas vägnar. Det finns en klar risk för att Tiotandvården innebär en kvalitetsförsämring för de äldre.

– Det är skillnad i pris på en Skoda och en Porsche. Och det är olika priser i tandvården, beroende på vilket material som man jobbar med. Om man är 67 år, så fyller man snart 80. Har man då inte fått tandvård som är fullgod, så blir det en väldig skillnad när man är på sjukhemmet.

Politikerna och tandvården

Sett i större sammanhang, är Tiotandvården inte unik. Tandvården har alltid varit politiserad. Och det är inte första gången tandvård blir valfläsk.

– Jag har varit med om många förändringar inom tandvården. Jag var exempelvis med då vi fick fri prissättning. Då var vi jättenervösa. Vi undrade ”vad skall kollegan ta betalt för en rotfyllning”. Då åkte vi till Norge och studerade hur de gjorde där! Vi var rädda för att få sätta priset själva. Jag tror att det ligger i människans natur. Alla förändringar skapar oro. Jag tycker man måste försöka se möjligheterna i detta även om jag värnar den fria prissättningen

– Jag har sett väldigt mycket tandvård genom åren och jag vet hur det ser ut på sjukhemmen. När man blir äldre så kan man inte sköta tandvården själv. Man lämnar över det till någon annan. Och har man då fått tandvård utförd som inte är av bra kvalité blir det ännu svårare att sköta munhygienen och därmed drabbas av att en försämrad munhälsa kan påverka den kanske redan nedsatta allmänhälsan. Detta är en farhåga som jag har.