Så kom då Regeringen med stöd från Sverigedemokraterna efter lång tid och flera utredningar (vi har inte sett den senaste ännu, ännu en tandvårdsutredning presenteras i slutet av oktober) till skott med ett förslag till förstärkt högkostnadsskydd. Det är en den största tandvårdsreformen sedan 2008. Även då, lite överraskande kanske, av en borglig regering. Den tidigare reformen med bl.a. tandvårdsbidrag (ATB) och högkostnadsskydd kostar för närvarande staten drygt 7 miljarder årligen.

Delade åsikter om föreslagen reforms effekter

Nu går meningarna isär vad man tycker om nuvarande förslag, som sagt ännu inte är presenterat i sin helhet. Skall man tro en hel del media så låter det som om ”Man tar från de unga och ger till de gamla”. Det är ju lite konstigt när man sparar/omfördelar ca 450 miljoner kronor och tillför 3,4 miljarder årligen. Det motsvarar c:a +10% av vad hela tandvården årligen omsätter. Visst vore det märkligt om inte så mycket pengar ledde till en förbättring av tandvården? Dessutom är nästan alla både politiker och branschfolk i princip eniga om att fri tandvård till unga med mindre behov inte är det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar på. Undantaget är endast de som anser att staten har eller borde ha, obegränsade resurser och att all vård borde vara mer eller mindre gratis för alla. Det kan man ju tycka rent hypotetiskt. Till saken hör dock att någon måste betala oavsett om de är alla skattebetalare eller enskilda personer. Hursomhelst bör betalningsansvaret fördelas och vara rimligt och överkomligt för alla. Det kan nog alla vara eniga om.

Effektiv resursanvändning för tandvård

Med nuvarande förändringsförslag behöver inte ungdomarna betala orimligt mycket för att regelbundet (1-3:e) år besöka tandvården och då inte nödvändigtvis besöka en tandläkare varje gång. Vi har ju, om än begränsat, tillgång till tandhygienister också. Kontentan: Använd resurserna rätt, även om någon annan betalar.

Åldersgräns: En felaktig väg?

Privattandläkarna påpekar att föreslagen åldersgräns på 67 år är fel väg att gå med hänvisning till tidigare erfarenhet från 65+-reformen i början på 00-talet, då många äldre patienter men ännu inte 65 år med stora behov väntade i åratal att bli så gamla att de fick kraftigt subventionerad tandvård. Låt behovet och de individuella ekonomiska förutsättningarna styra, inte nödvändigtvis åldern! Det måste kunna gå att göra en inkomstprövning. Alla äldre är inte fattiga om det nu är någon som tror det. Eller som någon lär ha har sagt: ”Åk taxi medan du lever och låt arvingarna gå”.

Brister inom tandvården och personalbehov

Ett annat problem som är uppenbart och som inte riktigt kommer fram i föreslagen reform är bristen på tandvårdspersonal och de redan långa köerna inom framför allt folktandvården i mer eller mindre hela landet. En ökad efterfrågan av tandvård gör inte den saken bättre.

Ovan reflektioner är mina egna och man måste inte hålla med om allt!

Relaterat: Regeringen föreslår förstärkt högkostnadsskydd för tandvård för alla över 67