Robin Hood med sug och spegel

Ibland undrar jag om vi tandläkare går omkring som Robin Hood utan att erkänna det. Vi står där i Sherwoodskogen och viskar: ta från de rika – ge till de fattiga…

Tänk mamman på 68 vårar och dottern på 40 i väntrummet. Mamman har hyggliga tänder, dottern ett bett som en byggarbetsplats efter storm. Systemet är generöst mot den äldre, snålt mot den yngre.

Och tanken dyker upp, snabb och förbjuden:

Om man bara bytte etiketter på munnarna lite?

Fyllningarna i den yngres mun – men i den äldres journal. Som en god gärning. Att ta från den rika – och ge åt den fattiga..

Det finns en mer diskret version. Inga byten av munnar, bara ett stillsamt skruvande på diagnoser.

För att kunna debitera mer börjar vi se lite tyngre.

Medelstor blir “stor”.

Bevakning blir åtgärd.

En försiktig lagning växer när stödet ökar.

Ingen säger: nu fuskar vi.

Det heter “anpassning till regelverket”.

Och statistiken sväljer allt.

Plötsligt är 67+ dramatiskt mer vårdkrävande än före jul. Kurvor som alptoppar: mer av allt, större fyllningar, tyngre diagnoser.

Är det munnarna som förändrats – eller systemet?

Vad händer när ekonomin börjar skriva journalen?

När ersättningen styr blicken mer än vårdbehovet?

Så glider hjälten sakta över gränsen. Först lite från systemet – sedan lite från sanningen – tills behandlingen råkar bli större på pappret än i verkligheten.

Det börjar alltid ädelt:

“Hon har inte råd annars.”

“Reglerna är orimliga.”

“Det drabbar ingen.”

Men kvar finns riktiga människor: patienter som litar på oss, kollegor som försöker hålla kursen och ett yrke som riskerar att drunkna i sin egen administration.

Vi skapar en administrativ sjukdom – och behandlar den med fler koder.

Visst känner man dragningen. Viljan att rädda, att lösa, att vara hjälten när kalkylen säger nej.

Men tandvård är ingen folksaga. När vi justerar verkligheten efter stödnivåerna förvandlas Robin Hood snabbt till Sheriffen av Nottingham.

Skillnaden kan vara några ord i journalen.

Så jag väljer en tråkigare sorts mod.

Att låta fyllningen vara så stor som den är.

Att låta diagnosen spegla munnen – inte prislistan.

Att låta fyllningen sitta i rätt mun.

Och om statistiken plötsligt säger att alla över 67 är mycket mer vårdkrävande – då kanske vi ska granska systemet innan vi granskar patienterna. Och när försäkringskassan börjar anställa bedrägeripoliser, ja det håller de ju redan på med. Efterkontrollerna kommer att kunna bli rigorösa – foto på allt etc. Oj stökigt.

Jag blir ingen legend i väntrummet. Ingen Robin Hood.

Men jag kan gå hem och veta att jag inte uppfunnit sjukdomar för att finansiera goda avsikter.

Kanske är det den mest moderna versionen av hjältemod:

att försvara sanningen – även när den ger sämre betalt.