Tiotandvården kostar miljarder mer än väntat

Tiotandvården har blivit en succé bland Sveriges äldre patienter. Men reformen ser samtidigt ut att bli betydligt dyrare än beräknat. Den ursprungliga kostnaden på 3,4 miljarder kronor har på kort tid skrivits upp till omkring 7,5 miljarder för ett enda år.

I budgetpropositionen för 2025 – som publicerades den 22 september 2024 – nämns beloppet 3 406 miljoner kronor – 3,4 miljarder. Det avser anslag för tandvårdsförmåner till följd av det förstärkta högkostnadsskyddet för äldre. Detta var den första offentliga kostnadsbedömningen av reformen. Bedömningen kom med en tydlig brasklapp. Regeringen betonade att det rörde sig om ”en första bedömning av förslagets kostnad”

Ur budgetpropositionen för 2026.

När propositionen Ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård (prop. 2025/26:27) presenterades i oktober 2025 är anslaget justerat till 3,8 miljarder – bland annat efter att referenspriserna höjts. Längst bak i propositionens sammanfattning står det emellertid:

”Vid ett införande av tiotandvård för personer som är 67 år eller äldre beräknas statens kostnader för tandvård öka i intervallet 3,4–4,5 miljarder kronor per år. Vid ett ikraftträdande vid halvårsskiftet 2026 beräknas statens kostnader i huvudscenariot öka med 1,9 miljarder kronor mellan juli och december 2026.”

Det blev inget ikraftträdande vid det nämnda datumet, utan sex månader tidigare – 1 januari 2026. En enkel addition av budgeterade 3,8 och den förväntade inledningskostnaden på 1,9 ger 5,7. Det är den summa som Försäkringskassans rapporterade sig fått tilldelat. När Försäkringskassan presenterade sin första prognos inför verksamhetsåret 2026 angavs siffran 5,7 miljarder kronor, och det rörde sig om tilldelade medel.

Ur Försäkringskassans prognos ”Utgiftsprognos för budgetåren 2026–2029”.

Hur blev 3,4 miljarder i propositionen senare 5,7? Vi förmedlade frågan till Socialdepartementet, som svarade så här:

Det stämmer att den tillförda budgeten i budgetproposition (BP) 2025 var 3,4 miljarder, och att det i BP26 tillfördes ytterligare 379 miljoner. Detta är dock just tillförda medel, d.v.s. berör ökningen av budgetanslaget för statligt tandvårdsstöd i dess helhet. Därutöver innebar dock införandet av STE att kostnaderna för allmän tandvårdsersättning i åldersgruppen 67+ minskade och dessa medel flyttades över inom anslaget. Det totala budgeterade utrymmet för STE var därmed 5,7 miljarder kronor.

FK:s prognoser ska inte ställas i relation till endast tillförda medel utan till det totala budgeterade utrymmet på 5,7 miljarder. FK:s första prognos inför verksamhetsåret var alltså identisk med det budgeterade utrymmet för reformen i statsbudgeten. 

I april 2026 höjdes Försäkringskassans kostnadsprognos ytterligare till 7,3 miljarder kronor, och i juli till cirka 7,5 miljarder kronor. Det innebär en ökning med omkring 1,81 miljarder kronor, eller drygt 31 procent, jämfört med anslagsbelopp och tilldelade medel. Jämfört med den första kostnadsbedömningen i budgetpropositionen har den beräknade kostnaden mer än fördubblats.

Hur mycket pengar reformen slutgiltigt kostar återstår att se. Reformen – som främst är Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas hjärtebarn – kan förändras efter valet. En central fråga är om reformen skall omfatta fler åldersgrupper. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vill genomföra detta och uppskattar kostnaden för det till omkring 10 miljarder kronor per år.

Ett uppdämt behov – eller risk för överkonsumtion?

Så varför har reformen blivit så mycket dyrare? Anders Jonsson, cheftandläkare på Praktikertjänst tror att regeringen missbedömde det stora intresset hos de äldre.

– Det hela bygger ju på en underskattning av behovet, slash intresset, slash önskemål, slash allt möjligt annat. Utredningen hade ju ingen kläm på den hamstringseffekt som den fick under sista kvartalet förra året. Och de patienter som då har tackat nej till tandvård under åren med av ekonomiska motiv. Nu ska ju alla ha alla möjlighet att göra allt möjligt spännande.

Det kan finnas många förklaringar till varför både volym och kostnader gått upp, säger Erik Grönqvist, professor vid Institutionen för medicinska vetenskaper och verksam inom hälsoekonomi vid Uppsala universitet.

– Vid lägre priser tenderar vi att konsumera mer, det gäller även tjänster inom hälso- och sjukvård. Och om priset inte speglar de verkliga kostnaderna finns det en risk att man överkonsumerar. Att man använder mer tandvård än vad som är motiverat. Det finns också en risk att incitamenten förskjuts från prevention till reparativ tandvård.

Förmodligen är det ett uppdämt vårdbehov som ligger bakom ökningen. Men det kan finnas fler orsaker.

– Det kan också finnas incitament för tandläkare att överbehandla patienter. Drivkrafterna bakom en överkonsumtion kan komma från olika håll – både från patienten och från vårdgivaren.

Clas Rehnberg, professor i hälsoekonomi vid Karolinska Institutet, konstaterar att eftersom priserna är reglerade beror de högre kostnaderna inte på högre priser, utan på ökade vårdvolymer.

– Man får utgå från att sådana effekter uppstår. Det här är förmodligen en ganska krävande patientgrupp med stora tandvårdsbehov. Har de tidigare fått betala själva kan de ha levt länge med dålig tandhälsa, och nu ser de att de har möjlighet att få problemen åtgärdade.

– När man inför subventioner – även om priserna är reglerade – uppstår ofta en indikationsglidning. Åtgärder utförs som kanske annars inte hade blivit av. Jag kan inte säga att det handlar om onödiga behandlingar, men det finns alltid en gråzon. Vad är egentligen ett medicinskt behov?

– Volymökningen beror både på antalet patienter och på antalet åtgärder per patient. Jag tror att båda dessa effekter är ofrånkomliga när man börjar subventionera en viss verksamhet.

Ersättningsmodellen kan driva på konsumtionen

Inom hälsoekonomin används bland annat systemet diagnosrelaterade grupper (DRG). Där får vårdgivaren en fast ersättning för en viss patientkategori – exempelvis patienter som opereras för blindtarmsinflammation – och avgör sedan själv hur resurserna ska användas inom den gruppen.

Vid prisreglering används i stället ofta modellen Fee for Service – eller åtgärdsbaserad ersättning.

– När ersättning betalas ut för varje enskild åtgärd skapas ofta incitament att utföra många åtgärder.

Att reformer blir dyrare än beräknat är inte unikt för tandvården. Även inom sjukvården finns många exempel där subventioner – där en tredje part står för en stor del av kostnaden – leder till ökad konsumtion.

– Vid sidan av tandläkaren och patienten finns skattebetalarna, som står för en stor del av kostnaden. Det är naturligtvis attraktivt både för den som konsumerar vården och för den som producerar den när en tredje part betalar.

– Fördelen med en vanlig marknad – trots dess nackdelar och att vissa vårdbehov då inte blir tillgodosedda – är att det finns en ekonomisk restriktion på efterfrågesidan. Den begränsningen försvinner delvis när vården subventioneras.

Ransoneringseffekter är välkända inom sjukvården. Där förekommer ibland omvänd ransonering.

– Konsumtionen går ned väldigt kraftigt efter att patienten har fyllt 20 år, när den avgiftsfria tandvården upphör. Så länge tandvården är avgiftsfri konsumerar människor mer.

Fakta: Tandvårdsreformer tenderar att bli dyra
1974 infördes den allmänna tandvårdsförsäkringen i Sverige. Det var en omfattande reform som drastiskt sänkte kostnaderna för tandvård för hela den vuxna befolkningen. När regeringen presenterade reformen våren 1973 beräknades den kosta omkring 660 miljoner kronor under 1974. Nettokostnaden uppskattades till cirka 650 miljoner kronor efter avdrag för redan befintliga tandvårdsersättningar. Redan det första året uppgick kostnaden till 699 miljoner kronor – cirka 50 miljoner kronor, eller 7–8 procent, mer än den ursprungliga nettokalkylen. Därefter fortsatte kostnaderna att stiga under flera år. 1987 genomfördes den första större åtstramningen. Under 1990-talet följde ytterligare begränsningar och avgifter. När regeringen 1998 presenterade ett nytt tandvårdsstöd konstaterades att endast omkring 20 procent av tandvårdspatienterna längre fick någon ersättning från tandvårdsförsäkringen.