Koll på kompassen?
De flesta av oss har en. Inte i fickan. Men någonstans där inne. En kompass. Den pekar inte mot norr. Den pekar mot något annat.
Till höger: Karin Sjögren
Rimlighet. Hederlighet. Ärlighet.
Det där som gör att man kan gå hem efter en arbetsdag och känna att det här – det står jag för.
Problemet är när man slutar att kolla kompassen.
Och om man har bråttom eller är lite trött eller bara har gjort samma sak många gånger tidigare så är det lätt att sluta kolla.
Vi sitter där med en patient som egentligen skulle haft två lagningar.
Men som får fyra. Eller sex. Eller fler…
Och allt går att motivera.
Eller… nästan allt. Lite sekundärkaries här. En spricka där. En gammal fyllning som “ändå borde bytas”.
Och plötsligt är vi uppe i ett antal som – på pappret – ser annorlunda ut.
Särskilt när patienten är 67+.
Patienten märker mindre. Frågar mindre.
En patient som är van att betala tusentals kronor per besök reagerar inte när det bara kostar 10%.
Det är nu kompassen behövs som mest.
För det är inte i det uppenbara fusket som vi tappar riktning. Det är i det som är nästan rätt.
Det som går att försvara. Det som känns okej i stunden. Det som “alla nog gör lite grann”.
Men någonstans finns en annan kompass.
Inte din.
Försäkringskassans.
Den bryr sig inte om hur din dag såg ut. Den bryr sig inte om att patienten var 67+ eller att tiden var knapp.
Den tittar på mönster.
Den jämför dig med andra.
Ser hur ofta du gör vissa åtgärder.
Hur många ytor du lagar.
Hur dina 67+ patienter “ser ut” i siffror.
Och när något börjar sticka ut så händer något.
Först märks ingenting.
Sedan: en signal. Ett flaggat beteende.
Ett avvikande debiteringsmönster.
Och till slut:
Ett brev från försäkringskassan
Där står det inte:
“Vi förstår hur du tänkte.”
Där står:
“Vi ser att du avviker.”
Och då spelar det mindre roll vad du menade.
För det är inte intentionen som granskas.
Det är utfallet. Kanske är det därför den viktigaste frågan inte är: “Kan jag motivera det här?”
Utan: “Kan jag stå för det här – även vid en granskning?”
För kompassen finns där hela tiden.
Kompassen som konkurrerar med den lilla rösten som säger:
“Det är nog ingen som märker.”
Jo. Någon märker. En myndighet som står i konstant kontakt med dig och dina debiteringar.
Så kanske är det enklaste rådet också det svåraste:
Kom ihåg vad som är rätt och fel. Kom ihåg att kolla kompassen när du navigerar mellan taxans koder. Kom ihåg att allt du debiterar ska tåla granskning.
Tack för att du läser mina tankar.
Karin Sjögren
Leg tandläkare, odont dr, Göteborg
