Välkommen på 67-plus-festen!

Vad du har på banken? Nej, det behöver vi inte veta. Baren är öppen, din hundralapp räknas som en tusenlapp, kom fram, kom fram – smaka på!

Vi har fått en premiumklass i tandvården, en gräddfil för den som redan har allt. Samma behandlingsstol, samma bedövning, samma tandläkare. Men helt olika möjligheter att tacka ja till vården.

Och det märks.

Patienten glider in med ett leende. Vill byta ut lite fyllningar. Pekar på en tand.

– Den här ingår väl? Då vill jag ha en krona där.

Som om vi står vid en buffé. Den där ser god ut. Den tar vi också.

Jag förklarar. Om behandlingsbehov. Om vad som kan och bör göras. Om att en tand inte behöver en krona bara för att kronan blivit billig.

Sedan kommer fakturan.

– Tolvhundra? Ska det verkligen kosta så mycket?

Ja. Det ska det. Allt ingår inte. Undersökning och röntgen kostar fortfarande pengar. Men någonstans har en ny prisbild börjat sätta sig. Hundrasjugonio kronor. Det är ungefär vad det ska kosta att gå till tandläkaren nu. Som en enkel fika på stan. Kaffe och smörgås – Eller?

Det går fort att vänja sig vid att någon annan betalar.

Också för den som hade kunnat betala själv.

Nästa patient kommer in.

Hon är 42. Arbetar, har barn hemma och får livet att gå ihop. Inte med några stora marginaler, men det går. Hyran blir betald. Det finns mat. Vardagen fungerar.

Tänderna fungerar sämre.

Vi behöver laga. Någon tand behöver tas bort. Inga stora utsvävningar. Inga önskemål om att passa på och byta sådant som fortfarande håller. Vi behöver behandla sjukdom och försöka behålla det som går att behålla.

Kostnadsförslaget landar på 13.500 kronor efter tandvårdsstöd.

Jag sitter med siffran framför mig.

Hon sitter på andra sidan.

Trettonochfem.

Det är mycket pengar i ett liv där pengarna räcker precis.

Jag kan förklara varje åtgärd. Visa röntgenbilder. Berätta att den tanden inte går att rädda och varför de andra behöver lagas. Jag kan förklara tandvårdsstödet.

Men hur förklarar jag skillnaden mellan henne och patienten som nyss reste sig ur samma stol?

Att hon kommit till festen för tidigt?

Välkommen tillbaka om 25 år. Försök behålla tänderna tills dess.

Jag unnar äldre människor god tandvård. Självklart. Jag möter pensionärer som har väntat länge, som har ont, som äntligen vågar fråga vad vi kan göra. Att kunna hjälpa dem är en glädje.

Men jag möter också välbeställda äldre som får en kraftigt subventionerad behandling utan att ekonomin någonsin varit ett hinder. Individer som bokar in ett besök på väg till golfresan i Spanien, nyss hemkomna från familjegården i Frankrike.

Och sedan möter jag henne.

Hon som skulle behöva hjälpen nu.

Ska jag hänvisa henne till socialtjänsten?

Hon som arbetar och försörjer sin familj. Hon som klarar sig. Ska hon behöva söka ekonomiskt bistånd och få sin ekonomi prövad för att kanske få hjälp med det nödvändigaste?

Var finns öppningen för den som har ett fungerande liv, men inte råd med sina tänder?

Hur långt ska marginalerna behöva krympa? Hur mycket ska behöva gå sönder?

Vi pratar gärna om att människor ska arbeta. Ta ansvar. Försörja sig. Stå på egna ben.

Hon gör ju det.

Men tänderna får hon försöka ordna själv.

Hos mig blir reformen väldigt konkret. Den sitter inte i en utredning eller står i ett pressmeddelande. Den sitter i stolen. Öppnar munnen. Frågar vad det kostar.

Den ena undrar varför det blev så dyrt när det skulle vara nästan gratis.

Den andra undrar hur hon över huvud taget ska kunna få ihop pengarna.

Och jag tar av mig handskarna, fäller upp stolen och försöker få ihop det själv.

Vad är det vi prioriterar? Behovet? Betalningsförmågan? Eller födelseåret?

Det talas om en satsning på tandvården. Från min plats ser det också ut som en satsning på människor som redan har allt, medan andra inte har råd med den vård de behöver.

Varför är vi så generösa utan att fråga om pengarna behövs – och så försiktiga när behovet sitter mitt framför oss?

67-plus-festen pågår.

Jag skulle vilja bjuda in en till.

Hon är 42. 

Leg tdl, Odont Dr

Göteborgs Tandakut