Från Trollhättan till Fredrikstad – pendlingen som blev ett yrkesliv
Lena Nylen Tofeldt bor i Trollhättan och pendlar två timmar enkel väg till Fredrikstad i Norge, där hon arbetar som ortodontist på Colosseumkliniken. För henne är gränsen inte något tydligt skifte, utan en del av en etablerad vardag mellan två länder.
Det är en sträcka hon gjort i många år nu. Tillräckligt ofta för att inte längre upplevas som något särskilt, men samtidigt tillräckligt lång för att definiera en del av hennes arbetsliv. En vardag där två länder flyter ihop genom motorvägar, broar och rutiner. På kliniken i Fredrikstad väntar patienter och kollegor. Arbetet som ortodontist skiljer sig inte nämnvärt från det hon en gång utbildade sig till i Göteborg och senare arbetade med i Lidköping.
– Själva arbetet är väldigt likt. Det är samma typer av patienter och samma typer av behandlingar. Som specialist har man också ganska stor frihet att lägga upp arbetet själv, säge hon.
Det är inte i behandlingsrummet skillnaderna blir tydliga, utan i systemet runt omkring. Lena började arbeta i Norge 2007. Vägen dit var inte planerad i detalj, utan växte fram genom kontakter. En kollega som redan tagit steget över gränsen blev den första pusselbiten.
– Jag kände en annan specialist som började i Norge lite före mig. När vi pratade om det lät det intressant, och sedan blev jag kontaktad av arbetsgivaren. Lite headhunting, egentligen.
Då arbetade hon i Lidköping, efter tandläkarutbildning i Göteborg och specialistutbildning som färdigställdes 2005. Norge blev inte ett definitivt avbrott, utan snarare en förlängning av ett yrkesliv som redan rörde sig geografiskt.
I dag är det pendlingen som ramar in vardagen. Tre dagar i veckan i Norge, resten i Sverige. Ett upplägg som blivit vanligt bland svensk tandvårdspersonal i gränsregionerna.
– Jag har aldrig jobbat heltid i Norge. Lönen är så pass mycket högre att jag kan jobba mindre och ändå ha samma ekonomi som i Sverige.
Det är en av de tydligaste skillnaderna hon återkommer till: möjligheten att arbeta mindre utan att behöva kompromissa med ekonomin. Men det handlar inte bara om lön. Även arbetstiden är annorlunda strukturerad. Kortare arbetsdagar, mer koncentrerade scheman och större flexibilitet i hur veckan byggs upp.
– Det är ganska vanligt att man jobbar tre eller fyra dagar i veckan när man pendlar. Fem dagar är ovanligt.
Kollegorna är en stor anledning till att Lena trivs så bra på sin arbetsplats i Fredrikstad.
Samtidigt beskriver hon hur tandvården i Norge är organiserad på ett annat sätt än i Sverige. De flesta verksamheter är privata med fri etablering och större konkurrens mellan kliniker. Det påverkar tillgängligheten – och patientflödet.
– Det är mer konkurrens om patienterna. Och patienterna betalar en del själva av behandlingen.
Det skapar enligt henne både möjligheter och problem.
– Det gör att fler kan få behandling om de vill, även om behovet inte är så stort. Men det blir inte helt rättvist heller.
Jämfört med Sverige, där vården i högre grad styrs av offentliga kriterier, upplever hon ett system som både kan vara mer tillgängligt och mer ojämlikt samtidigt.
– Det är tråkigt när man måste neka behandling i Sverige för att någon inte uppfyller kraven. Det skulle inte fungera på samma sätt i Norge, för då skulle patienterna söka sig vidare eller så skulle nya aktörer etablera sig.
När hon började i Norge upplevde hon dessutom ett system med mindre administration och större handlingsutrymme än i Sverige.
– Det var mycket enklare i början. Mindre byråkrati och lättare att påverka sin arbetsvardag.
Men över tid har hon sett hur systemet förändrats. Organisationerna har vuxit, blivit mer standardiserade och styrda av gemensamma riktlinjer.
– Nu är det mer uppstyrt. Samma kvalitet och samma arbetssätt överallt. Det är bra, men det ger mindre utrymme för den enskilda kliniken.
Trots förändringarna beskriver hon sin arbetssituation som stabil – och framför allt trivsam.
– Jag trivs fantastiskt bra i Norge. Jag har väldigt bra kollegor, och det betyder mycket.
Pendlingen på omkring två timmar enkel väg har blivit en del av livsrytmen snarare än ett hinder. Men den gör också att hon ständigt rör sig mellan två sammanhang – två arbetsmarknader, två system, två vardagslogiker. När hon blickar framåt handlar det inte om ett tydligt avslut, utan snarare en gradvis nedtrappning.
– Jag har börjat tänka på pensionen, men jag trivs så bra att jag nog kommer fortsätta, bara i lite mindre omfattning.
