I år är det 65 år sedan mitt första möte med tandvården
Det var varken bättre eller trevligare förr: det är bättre idag!
I år är det 65 år sedan jag hade min första kontakt med odontologin.
Det var andra tag då. Man skulle kunna tro att jag den dagen gjorde mitt yrkesval för att kunna ge igen. Så var det inte alls.
Yrkesvalet uppkom mycket senare på Ronneby Brunn som ett resultat av en vadslagning! Det är inte alla val i livet som baserats på klokhet, kunskap och eftertänksamhet. Mycket styrs av tillfälligheter. Jag hade bara tur, jag vann vadet och drog dessutom en vinstlott. Odontologin har för mig varit en lycka!
Trots mina inom några månader 70 år kan jag inte hålla fingrarna borta från tandläkeriet utan är där och petar, inte längre som kliniker (där har hänt och händer så mycket och så snabbt att jag inser att jag är ”yesterday’s hero”) utan som föreläsare och mentor, ofta via Skype.
Skype är både roligt och kostnadseffektivt.
Nåväl, det var första mötet med tandläkarkåren denna krönika skulle handla om.
En natt som femåring vaknade jag upp och hade förfärligt ont i höger underkäke. Jag har förstått att det måste varit en av mjölkmolarerna som värkte. Mamma tittade och fann ett stort kariesangrepp. Pappa letade i hyllorna hemma och fann en skvätt 96 %-ig alkohol i en gammal enlitersflaska. Sannolikt den enda alkoholen som fanns i hemmet! Jag minns flaskan med tacksamhet! Pappa tog en liten tuss bomull och lindade runt en tändsticka, doppade den i spriten och baddade i botten av kariesangreppet. Jag minns tydligt vilken lättnad det blev efter en kort stund.
Efter att ha sovit en liten stund gjorde sig värken påmind igen. Jag vaknade och grät, pappa baddade, jag somnade. Förloppet upprepades med jämna mellanrum hela natten.
På morgonen bestämdes det att vi måste uppsöka en tandläkare. Att ringa och beställa tid var otänkbart eftersom man år 1950 inte kunde ringa direkt mellan två städer. Man fick beställa samtal som sedan kopplades upp av en telefonist. Det kunde ta timmar.
Vi bodde i Trollhättan men min mamma var bekant med en tandläkare i Vänersborg så dit ställdes färden. Det blev ånglok, med byte i Öxnered. Jag minns att jag hade väldigt ont, grät av och till varvid mamma tröstade mig med: Det gör inte ont. Redan då insåg jag tydligt att det här blir ingen njutningsupplevelse.
Väl inkommen på kliniken sattes jag ner i tandläkarstolen av en ”fullgången” bastant kvinna som hela tiden betygade att ”Det här kommer inte att göra ont lilla vän. Tandläkaren är så snäll”! Medan hon rabblade sitt mantra höll mamma fast mina armar på armstöden medan den bastanta damen band fast mina små ben med ett brett blågult band runt stolsunderredet. Mamma släppte mina armar först när sköterskan med sina kraftfulla händer tagit över fasthållandet.
Tandläkaren kommer in i behandlingsrummet och säger myndigt: Välkommen min lilla gosse. Det här onda ska strax vara över och det kommer inte att göra ont”. Utan bedövning och utan att jag varken säger ett knyst eller gråter extraherar han min tand. Sköterskan släpper mina armar och knyter upp bandet runt mina ben.
Tandläkaren säger: ”Det här gjorde väl inte ont lilla vän!”. ”Det gjorde djävligt ont” svarar jag med emfas, varvid mamma ger mig en rejäl örfil för att jag svär hos tandläkaren!
Sedan bar det av med ånglok hem igen med byte i Öxnered, blod och saliv rinnande ur mungipan.
Det var tider det, så skapades respekt för yrket!
Många år senare, jag minns att det var 1973, skulle jag starta min första egna mottagning. Inte hade jag mycket pengar, så det gällde att hitta begagnad utrustning.
Ryktet förtäljde att en av mig mycket väl ihågkommen kollega i Vänersborg hade gått ur tiden och mottagningen skulle säljas. Jag köpte som ende spekulant hela härligheten.
Tandläkarstolen, modell ”barberarstol” kände jag väl igen! Jag lastade den på min bilsläpkärra och fraktade den utan pardon till Bergmans skrotaffär utan en tanke på den ekonomiska förlusten. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag kunde fått tre öre kilot i skrotvärde men jag lät mottagaren behålla pengarna som ett bevis på min uppskattning av att han tog hand om den.
Snörborrmaskinen som följde med köpet av mottagningen har jag kvar som ett minne. Den hade jag sluppit att bli utsatt för under mitt första tandläkarbesök.
Allt var inte bättre förr! Njut av idag alla ni som arbetar inom tandvården.
Tänk så bra vården har blivit och det är bara början.
Gör vi rätt kommer det inte att behövas någon ”vård”, bara hjälp till självhjälp för de medmänniskor vi kallar patienter.
Lycka till!
Vill du bryta och byta tankar, välkommen att kontakta mig.
Er tillgivne
Gordon M
Gordon.meland@gmail.com
Tel. 070 21 31 201
Hemsida: www.gordonm.se
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
