Min bästis lillebror är död, han gick bort i sviterna av en tungcancer

Han kanske kunde blivit äldre och sannolikt haft fler friska år kvar om vi inom tandvården varit lite mer engagerade/observanta. I februari 1977 hade jag en diskussion med min mentor Dr Omer K. Reed, DDS, Phoenix, Arizona. Dr Reed frågade om jag mätte blodtrycket på mina patienter och om jag undersökte huvud och hals enligt American Cancer Society’s rekommendation vid varje revisionsundersökning. Mitt svar blev nekande.

Varför skulle jag som tandläkare och utan läkarutbildning ge mig in på medicinens område? Ett område jag saknade kompetens inom!

Efter några månader när jag var tillbaka på min mottagning tog jag kontakt med en läkarbekant och tog upp ämnet att jag som tandläkare kunde lägga in en blodtryckskontroll som en rutinåtgärd i samband med undersökning av en ny patient och vid revisioner.

Hur jag skulle kommunicera detta på ett förnuftigt sätt till patienterna utan att det skapade oro var ett annat kapitel. Det delar jag gärna med mig av om någon skulle vara intresserad.

Gränsvärden för när jag skulle reagera och hur åtgärden skulle standardiseras utarbetade min gode vän och jag tillsammans.

Jag fick många ”napp”. Jag minns åtminstone två fall som jag körde till vårdcentralen, vilka resulterade i kranskärlsoperationer tämligen omgående. Om det berodde på hypertonin eller inte är ovanför min ”lönegrad” att avgöra.

Mätvärdet noterades på första sidan på journalen så att jag år från år kunde se om det blev någon signifikant förändring.

Jag tror att jag har stött på alla slags invändningar till varför mätvärdena inte skulle vara representativa bara för att de är tagna på en tandläkarmottagning. Speciellt många invändningar kom från de kollegor som aldrig försökt mäta. Om någon av mina läsare intresserad av att diskutera detta är ni välkomna att ta kontakt med mig för en vidare diskussion.

Några månader senare var jag tillbaka hos Dr Reed som utbildade mig i ”cancerkontroll”. Jag fick även möjlighet att utföra kontroll på hans patienter under en tvåveckorsperiod. Speciell vikt lades vid att undersöka tungan.

Min bästis lillebror var patient på min mottagning under många år. När jag p g a min allergi mot komposit tvingades sluta arbeta som tandläkare fick mina patienter söka sig vidare till andra vårdgivare.

Efter många år fick min vän svårt att tala. Han uppsökte sin tandläkare som lämnade symptomen utan åtgärd. Symptomen blev allt mer påtagliga. Då ingen åtgärd ansågs behövas uppsökte min vän vårdcentralen som ignorerade klagomålen tre gånger. Man vägrade skriva remiss. Vid fjärde besöket skrevs en remiss för gastroskopi! Svårt att förstå hur man lyckades få gastroskopet förbi tumören. Man hittade ”inget fel”.

Symptomen tilltog och vännens faster, som är läkare, undersökte tungan och såg genast att det rörde sig om en långt gången tungcancer.

Det blev ett radikalt kirurgiskt ingrepp följt av kemoterapi och strålbehandling. Resultatet blev sondmatning, smärtor, uttalad muntorrhet och stora besvär med att tala. Detta följdes av recidiv där man fann metastaser i båda lungorna och vars omfattning var sådan att man bedömde att det var lönlöst att intervenera. Min vän fick ingå i en försöksgrupp där man testade en ny medicin men tumören svarade inte på behandlingen. Jag talade med honom för cirka sex veckor sedan och vi gick igenom allt som hänt och hur.

Igår kväll gick min vän bort efter att ha levt ett antal år efter det kirurgiska ingreppet. Livskvalitén under dessa år är diskutabel.

Patienter kallas vanligen regelbundet till sin tandläkare. Sin läkare uppsöker man oftast när man redan är sjuk, när det redan är sent.

För ett tiotal år sedan blev jag inbjuden att tala om ämnet om hur tandläkarna skulle kunna vara läkarnas förlängda arm i ett preventivt arbete. Auditoriet bestod av ett landstings vårdcentralschefer och läkare.

Jag blev häftigt anklagad för mina initiativ! Jag informerade även om möjligheten till osteoporosscreening i samband med att vi tar vanliga intraorala röntgenbilder och möjligheten att screena för avvikande blodsockernivåer.

Ett av argumenten var: ”Hur ska vi kunna ta hand om alla avvikande fynd som måste behandlas”? Jag ställde då frågan: ”Vad kostar en total höftledsplastik, omhändertagandet av en större eller mindre stroke jämfört med om man kunnat förebygga?

Ovan belyser endast det ekonomiska perspektivet. Jag har inte ens berört det mänskliga lidandet.

 

Detta var ”Gordons bästa tips nummer 4 ” i min serie tips. Hjälp mig, oss, patienterna att lyfta blicken och inte bara svara på frågan: ”Hur många hål hade jag?” Låt oss tillhandahålla hälsa i ett större perspektiv.

Många frågar mig vad jag debiterade för detta och mitt svar är och var: ”Jag tog inget extra betalt, jag satte det på marknadsföringskontot”!

Vi inom tandvården kan bidra med och sträva efter att se hälsa i ett större perspektiv än hål i tänderna och tandlossning. Munnen är inte ett från kroppen fristående organ!

När patienten ändå sitter i behandlingsstolen, titta, känn, lyssna och känn er stolta över att bidra till patienternas totala hälsa.

 

Lycka till!

 

Er tillgivne
Gordon M
gordon.meland@gmail.com
Tel 070 21 31 201
Hemsida: www.gordonm.se

PS. Vill ni ha hjälp med ert nytänkande och förändringsarbete? Idag arbetar jag företrädesvis som mentor bl.a. via Skype med täta uppföljningar. Ett kostnadseffektivt sätt. Kanske är det något för dig? DS.

 

Gordon Meland är tandläkare och arbetar som kursgivare och mentor/konsult. Driver egna företaget Företagsförädling Väst AB.

Senaste inläggen